N:o 24.

Tidningar

Utgifine

Af et Sällskap i Åbo.

Den 13 Junii 1772.

I Finlands finnas tre och tjugu Järn-Bruk, hvilka man, för mera beqvämlighet, vil upräkna efter orterne, uti hvilka de äro belägne.

Fagervik ligger i Nylands Län, västra Raseborgs Härad och Ingo Socken; är Skatte. Äger en Hytta, och 1 Hammare med 2 Härdar. Hammarskatten 4 och et halft skepp. Har en Kniphammare, och en Plåthammare, som är den enda i hela Finland. Häruppå erhölt det privilegium år 1730. Hörer til Assess. Hising.

(13.06.1772 Tidningar Utgifne af et Sällskap i Åbo no 24)

N:o 41.

Tidningar

Utgifine

Af et Sällskap i Åbo.

Den 10 Oktober 1782.

Anmärkningar i Finska Trädgårdeskötseln.

Bland de få trädgårdar, vilka kunna med visshet utvisa huru högt Trädgårdsskötseln i Finland kan drivas, är utom all tvivel den, som av Herr Bergs-Rådet och Riddare av Kongl. Wasa Orden Johan Hisinger blivit anlagd vid dess Bruk Fagerwik uti Ingo Socken i Finland, en av de förnämsta. Såsom Herr Bergs-Rådet och Riddaren uti flera andra till landets uppodling hörande delar lämnat sina medborgare en gagnande eftersyn; så har han och medelst Trädgårdars anläggare, uppå åtskilliga dess Egendomar i Finland, men i synnerhet i förenämnde Bruk, å daga lagt en omtanka och drift, som i vårt land gör hans minne billigt värdat (*).

År 1755, då Herr Bergs-Rådet tillträdde Fagerwiks Bruks egendom, var då en liten trädgård, som, utom en föga betydig Körsbärsskog och några Krikonbuskar, hyste endast 7 a 8 Äppleträn. Denna har Herr Bergs-Rådet med otrolig kostnad, å bergaktig och stenbunden grund, utvidgat så långt som, i anseende till några därtill liggande berg och vatten, möjligt varit. Kärnor av åtskilliga slags fruktträd blevo efter Lundbergs anvisning straks nedsatta till stammars uppdragande. Men som på en lång tid någon frukt av dem ej var att vänta, så förskrevos årligen från Stockholm äkta trän av diverse sorter. Man förmodade, det en snar avkastning av dessa skulle åtminstone underhålla det hopp man gjort sig, att genom de förstnämnde en gång vinna ersättning för använd dryg kostnad å ett företagande, emot vars framgång allmänheten trodde att själva Naturen lade det kraftigaste hinder i vägen. De hit flyttade trän gåvo och i början den gladaste utsikt, sköto nog snart både blad och grenar; ja inom några år hämtades av dem utvaldaste frukt som i Finland blivit frambragt. Men denna fägnad blev ej särdeles långvarig. Dessa frodväxte trän ledo årligen mer eller mindre av vinter- och vårköld, samt utgingo efter hand, så att av vid pass 300 stycken, som tid efter annan blivit hitförskaffade, nu mera ej ett enda finnes vid liv. Denna olycka gav Herr Bergs-Rådet anledning att begynna ett nytt försök, om icke fruktträd från Reval, såsom uppdrevs i det närmaste under samma luftstreck som Finland ligger, skulle vinna säkrare trevnad. Men utgången svarade ej mot önskan, ty dessa fingo vidkännas alldeles samma öde med dem från Sverige. Lambertska Hasseln som även från Reval inkommit, ägde i anseende till sina rötter intet företräde för de allmänna; buskade sig för starkt; och måste således förstöras utur en Plantage den Naturen icke unnat så vitt utrymme som dess ägare önskat att kunna giva den.

Fortsättning härnest. 

(*) Den ädelmodiga frikostighet, varmed Herr Bergs-Rådet och Riddaren , i sällskap med en annan lika ädelsinnad Patriot, Herr Assess. och Medicinᴂ Professoren samt Riddaren av Kongl. Wasa Orden Johan Haartman, bidragit till den Botaniska vetenskapens upphjälpande hos oss, medelst inrättade av en Demonstrators syssla vid Acad. Trädgården härstedes, av egne medel; låter var och en läsare härvid påminna sig. Och har dessa Patrioters frikostliga nit, för Natural-Historiens uppkomst i vårt land, (såsom varpå både en upplyst Trädgårdskötsel och all annan klok Lanthushållning grundar sig), ej ännu härvid stadnat; varom framdeles mera.

N:o 42.

Tidningar

Utgifine

Af et Sällskap i Åbo.

Den 17 Oktober 1782.

Anmärkningar i Finska Trädgårdeskötseln. Slutet. se N:o 41. s. 323

I början trodde man, och det är inte utan orsak, att de hitflyttade träns vantrevnad härrörde av något fel i kupornas tillredning , som alltid skedde i uppkastade gropar. Man såg tydligen de planterade trän, sedan gödningen sammanbrunnit och satt sig, nedsjunka i groparna; och det var ej svårt att finna, det de således utställdes sig för fara, som födde av sig röta på stammarna, och påskyndade deras undergång. Man ändrade därföre tillredningen av kuporna. Utan att därefter göra några gropar, anlade man dem till en slags höga ovanjord av god och fet mylla; och om man änteligen någon gång var tvungen att gräva grop, så lät man den stå fylld med mylla ett helt år, innan trädet däri utplanterdes. Daktat all denna försiktighet, ägde dock ej heller de i senare åren från andra orter hitflyttade trän större framgång är de förra. Det funnes alltid ömtåliga; och ehuru denna Trädgård äger det bästa skydd och höjder mot nordan-wädren, ledo dock träden skada alla vårar av kölden, i den mån som sunnan wädren varade längre eller kortare tid, innan isen i havet hunnit bortsmälta; så att man därav med säkerhet kunde sluta, att dess nära belägenhet till sjön i synnerhet vållade de från ett blidare luftstreck inflyttade träns beständiga vantrevnad. Däremot hava trän av kärnor uppdragna haft en lyckligare fortgång; och av dessa är det som Herr Bergs-Rådet nu har att vänta någon ersättning för den utläggningen, som vid de misslyckade försöken blivit gjord. Äpplestammarna är nu genom utvalda oculager och ympar av de Svenska trän så förbättrade, att de på intet sätt eftergiva de äkta Svenska. De av Renett-kärnor giva i synnerhet en söt och tämligen stor frukt. Päron-trän hava väl inte hunnit varken ympas eller oculeras, av de bättre hitflyttade Svenska trän, så vida de utgingo förr en sådant kunde werkställas; men de bära dock skäligen god frukt, och har ett av dem givit ett par gånger frukt, som smakar av Kanel, och ett annat liknat bons Cretiens, ehuru den ej kommer till full mognad under våra kalla somrar.

Av sådana utvalda arter fruktträn äger Herr Bergs-Rådet vid sina Egendomar ett ymmigt förråd, icke alenast till eget behov, utan och att meddela andra. Herr Bergs-Rådets omliggande grannar på landet, än mindre än de i Helsingfors och Eknäs-boer, samt åtskilliga i Stockholm, som utur Herr Bergs-Rådets trädskolor blivit försedda med fullgoda sköna trän, kunna bäst beröm intyga. Härigenom har lyckligen hänt, att på ingen ort i Finland Trädgårdskötseln är allmännare vidtagen än nu för tiden i Nyland. Plommon oculager och fina Körsbär hava dock till närvarande tid vunnit föga framgång. Ej heller giva de mycket hopp för framtiden, bäst Bigarotiers och Spanska Körsbär, vilka, ehuru de av kärnor här uppdragna, likväl ej kunnat gå till stammar, utan gemenligen om vintrarna bortfrusit. Under allt detta, har ingen vinter på denna trädgård gjort större skada än den sistförledne. Därefter utgingo av 100 uti kulor utplanterade frukbärande äppelträd 23 stycken; nämligen de sista äkta träd av de från Stockholm hitflyttade, 18 styck, komma av kärnor uppdragna och oculerade, samt 4 stycken oäkta stammar.

Av 30 Päronträd bortbodde 12 stycken, nämligen 2:ne Svenske, som senast huskommit, 8 st här av kärnor uppförda, dels oculerade dels ympade, och 2:ne vildstammar. Av en stor myckenhet Plommon och bigarotiers samt Spanska Fogel- och Monell-Körsbär , som dels blivit från Sverige hitförflyttade, dels av kärnor uppdrivna, woro ej fler än 6 st. av bättre sort stenar uppdragna Plommon-trän, samt endast 3;ne finare Körsbärs-trän. som uthärdade wintern: de övriga vissnade straks om våren. Förnämsta orsaken till denna förödelse lär väl varit den hastiga omväxling från blida till utomordentlig köld. Under det den förra påstod, uppdrevs saften i förtid i träden: och då den senare tillkom, var naturligt, att barken skulle få täta remnor, och en därpå följande kallbrand bliva trädens bane. Att rötterna icke haft eller fått något fel, synes nogsamt därav, att de nu dagligen slå nya skott. 

Att bevara sina fruktträd för mask, har Herr Bergs-Rådet funnit vara fördelaktigt, att höst och vår, samt dess emellan vid fuktig väderlek, avskrapa all mossa och den lösa barkfjällen från trän, samt därefter lägga tunna brädlappar med Tobaks-sauce bestrukna omkring stammen på marken. Genom detta medel skola infecterna antingen dödas , eller åtminstone avhållas från att nalkas trän. För bladlössen (Aphides Linn.) låter Herr Bergs-Rådet överstrukna, de av dem angrepne qvistar även med samma Tobaks-sauce , vilket nog hastigt skall förjaga denna ohyra , utan att på något sätt skada träna. Önskligt vore att et så lättfångit medel alltid och vid alla tillfällen vore tillräckeligt at freda våra trädgårdar för dess härjande fiender.

En Winranke-plantering emot väggen av ett kolhus, är och av Herr Bergs-Rådet anlagd; och denna gav redan 1779 tämligen mogna och stora druvor av det mörkröda söta slaget; men det gröna slaget har ännu ej frambragt mogen frukt. 

Det bör ej ingalunda förbigås, Att Herr Bergs-Rådet vid ovannämnde Fagerwiks trädgård, under egen tillsyn låtit uppföra ett vackert drivhus. Där uti finnas nu för tiden, utom flere Orange- och Citron-trän, av vilka de förre redan i några år givit god och fullmogen frukt, och de senare ett och annat år varit fruktbärande, många slag av Aloës, Cacti, Mefembryanthema, Mimosᴂ, Celofiᴂ, Gerania, Ficus och Nerium, att förtiga flere andra, som antingen för fägring eller angenäm lukt äro utmärkta. Mullbärs-trän, av vilka Herr Bergs-Rådet jämväl äger flere sorter, måste även om vintrarna conserveras i det kallare rummet av detta drivhus; ty genom flerårig erfarenhet har man blivit övertygad, att de ej tåla vår vinterköld, och att de utom en sådan vård, aldrig kunna drivas i stam eller bära någon frukt här i Landet.

N:o 33

Åbo Tidningar

Måndagen, den 15 augusti 1796

Om humleplantering, humlegårdarnas och humlans skötsel i Ingå Socken (*).

I ovannämnde Socken anlägges humlegårdar i alla jordmåner och i alla slags jordlägen, och något annat haves ej huvudsakligen avseende uppnå, än att plantan icke är blottfälld för stormväder, utan, så mycket möjligt är, haver skydd av hus, skog eller berg, emedan stormväder, då humlegården är större, icke alenast driver omkull många stånger, utan och, sedan humlerevarna omkring stångerna uppdrivit, så genom stångernas skakning rycker rötterna, att de förlora sin huvudsakliga styrka, till att uppdriva växten, utan enbart få arbeta på att hålla sig fast i jorden; dessutom själva humlan, emot mognadstiden, om regn tillikamed stormväder inträffar, ganska hastigt rodnar och slites löst från resarna, samt ganska mycket går förlorad.

Om sedan jämn mark eller bakor, samt vilken sida av bakor, skall vara bäst att anlägga humlegårdar upppå, därom finnas vara flere särskilda tankar. En del tro väl stenbakor vara humlans favorit ställen, men om man ej har nog tillgång till ris, så borde det vara bäst att undvika dem, emedan sådana stenar som ligga något nära jämt med jorden, vid risningen utan mycket besvär, kunna lämnas bara från ris; och rislägger man marken överallt, så upptaga stenarna onyttigt vis mycket ris, vare jämte de äro ledsamma vid störningen, förorsakande mycket hinder och uppehåll.

(fortsättn, härnest.)

(*)Uppsatt av en kunnig lanthushållare i samma Ingå Socken, vilken av alla Socknar i Nyland idkar den starkaste humleplantering. 

N:o 34

Åbo Tidningar

Måndagen den 22 augusti 1796

Om humleplantering, humlegårdarna och humlans skötsel i Ingå Socken.

(forts från N:o 33.)

Vidkommande åter det på vilket sida av bakor som kan vara förmånligast att anlägga humlegårdar, så tros väl Södra sidan vara bäst, och bäst Syd Östra emedan Solhettan där förmenas mindre avmatta humlans än i fullt söder och syd väst; men så vida det är en bekant och naturlig sak, att kälen förr tinar ur jorden i solbakor än annorstädes, att humleplantorne eller bråddarne framskjuta ur jorden så snart kälen försvunnit, samt vid infallande frostnätter ofta gå förlorade, då de av Solens verkan bliva för bittida o vårens framlokade; det jämnväl är en nästan allmän antagentanka, att humlan uti en i fullt stånd varande humlegård icke av sig själv gärna vidgar sig eller går åt annan sida än den Norra och den Nordvästra, så tydes det bevisa att humlan älskar skuggan och undflyr hettan, i anseende vartill jag tror Norra sidan är lika så god, om inte bättre, att anlägga humlegård uti, däreft backen icke är för mycket sluttande åt Norr, varigenom Solen betages allt tillfälle att vårda på jorden.

Bästa stället att anlägga humlegård uppå tros vara mest jämn mark, mera låg än höglänt, dock inte sur och vattusjuk, utan det man här kallar sval jord, havande lera till grund, och mylla till matjord; men om man har tillgång till spånmylla eller annan mull att fylla på med, så låter det icke mycket an uppå vad slag den såkallade matjorden består av. Där jorden förbryter sig från lera till sand eller mull, hålles av några till bäst att anlägga humlegård, och jag har även sett humlan vara ganska frodig på sådana ställen; men om de därföre äro mera bärande än andra, kan varken jag eller någon annan här i orten med full vishet säga.

Sedan plan till en humlegård blivit utsedd, så torde vara bäst at formera den i rundhet eller quadrat, samt hellre anlägga hela planeringen på ett ställe, än på flere smärre, i anseende till vädrets verkningar; ty ehuruväl man villa ställa dem i skydd för stormvindarna, så gives ändock sällan någon plats, som är fri från alla starka väder, och så är i alla fall vädrets åverkan mindre än på större humlegård. Därpå upplöjes jorden, om platsen består av gräslinda, och harvas och fylles sedan på med mycket fet mull, att den blir ca 10 tum djup. De fleste hålla dock för bäst att fylla med spånor, antingen rakt på gräslindan, eller om man förut vill upplösa jorden, börandes härvid de färskare spånorna, antingen de fallit efter bilan eller annan huggning, först lägges på botten, och ovanpå dem som äro väl multnade, och plägar det då läggas så mycket spånmylla, att det bliver en halv aln djupt till jorden; men om man ej har väl förmultnade spånor att täcka med, så lägges fet mull ovanpå.

Orsaken varför spånor och spånmylla anses bättre än annan mull, är den, att mull ofta är påfylld med ogräsfrön och rötter, varigenom de ogräs, med frön och rötter, som äro i själva jordgrunden där humlegården anlägges, ganska fritt kunna uppväxa genom den lösa mullen, och, om ej förstöra, dock skada humleväxten; ty ogräs äro ibland de svåraste och efterhängsnaste humlans fiender, men spånorna förkväva alldeles de ogräs som äro på botten, och skola ej en gång det envisaste ogräs väl trivas bland spånorna.

Uti förberörde mull eller spån mylla sättas humlerötterna på det sätt, att vis ena sidan eller brädden av landet upprättas en rät linje ett litet dike eller ränna, eller och plöjes en fåra 5 a 6 tum djup, men ej djupare, varuti humlerötterna en i sänder läggas, och när en rot slutas, lägges nästa rot med sin ända vid pass en fjärdedels aln förbi den förras, så att de komma att ligga lite om varannan. Sedan första fåran är lagd med rötter, plöjas eller gräves en ny ränna omkring en halv aln ifrån den förra, och kan den härvid uppkommande mullen hävas i den förra ränna som sedan är fullsatt, samt fortsättes på detta sätt över hela landet, varefter det krattas eller sladdas jämt.

Vid humlerötternas sättande är att observera, det har allmänt brukas på något jämn mark, att från Öster till Väster draga de rännor eller fårår, varuti rötterna läggas, av orsak humlan tros skjuta de flesta och starkaste rötterna åt norden, men då den planteras på ovansagde sätt, förmenes rötterna vara tvungna att mera jämt sprida sig över hela landet. Då sluttande mark åter pläga de lägga rötterna tvärs över baken, och inte längs med efter; men därtill kunna de ej uppgiva annan orsak, än att förfäderna gjort på det sättet.

(fortsättn. härnest.)

N:o 35.

Åbo Tidningar

Måndagen, den 29 augusti 1796

Om humleplantering, humlegårdarna och humlans skötsel i Ingå Socken.

(Forts från N:o 34.)

Sedan landet på omförmälte sätt blivit fulltsatt med humlerötter, gödes det ganska väl, ända till 20 a 30 vanliga lass på kappelandet, och är gödseln efter får eller hornboskap den bästa, samt lämnas gödseln att ligga ovanpå jorden. Ovanpå gödningen risas väl, till emot; 1 aln tjockt, varefter humlegården icke störas första året: förmodligen av den orsak, att humlan inte växer synnerligen, då den ej har stänger att gå upp efter, och rötterna mattas således icke på första året, då de måst böre få arbeta på att fästa sig i jorden; men vore det synnerligen drivande jord, att mycket brodd uppkommer, så kan man väl störa glest, eller till par alnar mellan var stång.

Om man ej anlagt humlegård i mycket fet jord, eller icke första året gödt så starkt, som sagt är, så upptages nästa vår, sedan kälen gått ur jorden, det grövsta av riset, och gödes åter, varefter det borttagne riset , tillika med nytt, pålägges; men om jorden är fet eller om det blivit starkt gödt förra året, så behöver, man ej göda andra året, utan endast risa, dock något tunnare än första året, varefter det störas på vanligt vis, eller 1 och en fjärdedels aln mellan varje stör, men tätare får ej någonsin störas. Vanliga måttet är det: att man med en arm i sidan kan stå mellan två stänger.

När humlerevorna hunnit växa några aln långa, samt blomma och formera de såkallade kåpporne, så äro sagde humlekåppor under hela växande tiden gul = gröna och lösa, samt hava föga lukt, då man gnuggar kåppan i handen; och när detta inträffar, så bör humlan plockas. Den kan dock tåla stå, till dess kåpporna få helt små bruna prickor på sig; men då skall den plockas så fort möjligt är, ty om humlekåpporne få bliva överallt bruna, så förlorar humlan sin styrka, och följaktligen av sitt värde.

Sedan humlan är plockad, bör den en halv eller hel dag, eller och mera, efter det man har rum, vädertorkas på vindar och golv, varefter den föres på Badstugelavar eller rie-golv, att där utbredd vidare torkas; men Badstugan bör förut vara eldad och utan rök, samt säden i rian icke mera fukta sig, om man tillika med den vill torka humlan. Humlan bör torkas så hårt, att den vid något stark gnuggning emellan händerna går sönder; annars far den illa att packa tillsamman. Vädertorkningen sker därefter, att den, efter allmogens utsago, under torkningen i värman, icke skall bliva brun.

Humlegårdarna sköter här på olika sätt. Ganska så göda så tjockt som jag förut har sagt, utan endast så man brukar göda under korn; men då både gödas och risas de tvänne första åren. En del av dem så göda så tunt, som något förut sagt är, pläga göda det ena, och risa det andra året allt framgent. Några åter göda och risa vart tredje år, allt som lägenheten medgiver; men bäst hålles att göda första året starkt till 20 a 30 lass på kappelandet; om jordmånen då är god, så kan man hålla upp därmed 2 a 3 år; men risas bör den åtminstone vart tredje år, fast ej så tjockt som de 2 första åren.

Gäredsgårdarne, som omgiva humlegården, vill man gärna hålla så nära riset som möjligt är, eller och lägges riset så tätt intill dem som ske kan, av orsak att nässlor och annat ogräs ej måtte på den tomma platsen få tillfälle att innästla sig, och sedan skaka frön och sprida sig omkring humlegården, emedan man på allt möjligt sätt bör akta sig för ogräs. Om nässlor eller annat ogräs tagit överhand i humlegården, pläga många bittiga om våren, då endast översta jordytan blivit upptinad, tända eld i riset, och låta elden gå över humlegården, om den annars ej ligger för nära hus; men detta säges ändock inte alldeles förstöra ogräset, ty nässlan t.ex. går med fina rötter djupt ner i jorden, utan hava de ofta för ogräs nödsakade att upplöja hela humlegården, samt sedan ur jorden bortplocka allt ogräset, och på vanligt vis, sätta humlerötterna på nyo. En del pälga också med händerna upprycka nässlorna, innan de hunnit skaffa frö, och det årligen tills de försvinna.

Då en gammal humlegård, som blivit tillräckeligen gödd och risad, börjar för mycket minska revar, så säges här att den är förlorad, vilket skall betyda det, att jorden och förmultnade kvistar packat sig så hårt på humlerötterna, att de icke förmå därigenom uppdriva fina bråddar. En sådan pläga de hjälpa på det sättet, att allt ris bortränsas, och jorden lossas eller plöjes så grunt, att ej rötterna uppkomma, med en stubbrot, eller sådan gren, varmed råg i svedjeland nedplöjes, varpå humlegården åter gödes och risas.

(Slutet härnest.)

N:o 36.

Åbo Tidningar

Måndagen, den 5 september 1796

Om humleplantering, humlegårdarna och humlans skötsel i Ingå Socken.

(Slutet. Se N:o 35.)

På nymånad eller nedan göres i allmänhet icke något avseende, utan hava det jag talt vid i detta ämne, med lika fördel på alla tider på månaden, både anlagd humlegård, gött och risat dem, samt huggit ris och stör därtill; sådan stör som huggits i safttiden, tros dock fortare ruttna än den som huggits i andra tider; icke heller torde den befordra humlegården så länge den är ny, om den snart barkas helt slät, emedan den då bliver mycket hal; ty den anmärkningen är gjord, att ny stör icke får så mycket res som gammal, förmodligen av den orsak, att de små taggar, som humlerevorna äro försedda med, icke lära så väl kunna fästa sig vid ett hårt och nytt träd som vid ett gammalt; dock bör störarna icke med flit göras ojämna, utan alla kvistar noga borthuggas vid barkningen, emedan man annars icke får humlan väl att lossna från stören.

Till stör nyttjas både Gran, Tall och Asp; vilka barkas med handskäror, och huggas omkring 3 famnar långa. Både Gran, Tall och Enris brukas att risa med, men granris hålles för det bästa. Om ogräs innästlat sig, eller och för mycket revar uppkomma, så att de, när humlegården vanligt är glest störad, ändock gå 4 a 5 eller flera revar kring en stång, så pläga de risa något tjockt med tallris, emedan det tros att tallris skall qväsa och hindra både ogräs och humlerevar, att i för stor myckenhet uppkomma, i anseende vartill ej mycket tallris i andra fall nyttjas.

Humlerevorna som vid plockning nedtages så de äro torra, och icke våta av dagg eller regn, nedtages bekvämligast på det sättet, att man med en skära nedan om humlan skär längs efter stången, ty så vida alla revor gå runt omkring, så avfärdas de ändock alla, fast man endast står på andra sidan: därpå upptages stångerna och läggas med humlan i hög till dess man kan avpassa att det bliver en börda humlerevar, då stängerna uppdrages, emedan humlerevarna sedermera hålla sig fast i varannan.

Slutligen sagt, är det en huvudsak att hålla humlegården väl fet; ty om ej kopporne vore stora och frodiga, utan sådana revar som hava ganska små eller allsinga humlekoppor, så är jorden mager. Gödning, risning och störning böra ske strax efter sedan kälen gått ur jorden; dock om ej allt för mycket bråddar uppkommit innan man hinner förrätta nästsagde göromål, är därmed icke så synnerligen farligt, emedan de rötter som först uppskjuta brådd förmodligen ligga i ytan av jorden och således vid infallande mindre gynnande väderlek icke så fullkomligt kunna uppdriva och bibehålla sin växt; men icke får man dröja med ovansagde tills alla bråddar uppkommit. Om man stöter med en stör i humlegården och den går ner i jorden, så är kälen borta. När ris tillföres vintertid, bör det ej läggas på humlegården, utan bredvid, emedan rishögen för länge håller kälen i jorden på det stället där han ligger.