Gustav III:s krig
Händelser under 1788-1790 kriget i Ingå. (Kustaa III:n sodan 1788-1790 aikaisia tapahtumia Inkoossa.)
Strider vid Barösund den 18 september 1789. (Johan Tietrich Schoultz, Nationalmuseum, Stockholm)
Skärmytslingen på Elgsjö i Ingå.
Under 1788-89 års krig hade ryssarna ivrigt bemödat sig, att hindra kustfarten längs nyländska skärgården och försökt stänga inloppet till Barösund, särskilt för att hindra tillförseln av livsmedel åt svenska hären i östra Finland. Svenskarna sände då en avdelning av skärgårdsflottan under baron Rayalin att kryssa i dessa farvatten och anlade även batterier på ömse sidor om farleden till Barösund på holmarna Elgsjö och Jakob Ramsjö. Ryssarna å sin sida anlade ett batteri å Porkkala, som nu angreps av Rayalin, men utan framgång.
Efter svenskarnas första nederlag vid Svensksund måste skärgårdsflottan reparera sina skador vid Svartholms fästning. Till batterierna å Elgsjö och Jakob Ramsjö kunde därför avsändas endast 5 galerer, 2 kanonbarkasser och fartyget Norden mot ryssarnas 4 linjeskepp, 4 kuttrar, 3 briggar och 1 barkass. Ryssarna angrepo svenskarna den 18 september kl. 3 e. m. De våra måste för övermakten retirera med förlust av 1 galer till Bastubacka i Ingå, men ryssarna förlorade likväl tvä galerer och 1 linjeskepp, som råkade på grund. Fienden landsteg nu på Elgsjö, där byn uppbrändes; invånarne flydde till holmen Stora Ramsjö.
Vår landsman, dåvarande översten Gustav Mauritz Armfelt avsändes nu till Ingå. Ryssarna jagades från Lågnäsudde och Knipholmen av kapten Silversvärds kompani och från Svartbäcksudden av dåvarande major Ernst von Vegesack till sina skepp. Men 500 ryssar stannade kvar på Elgsjö.
Armfelt underrättades härom av lotsålderman Röman. Han utvalde nu 100 man av Nerike- Värmlands regemente, 300 Bohusläningar och 100 man av Västgöta Dahls vargering, med vilka han natten mellan den 29 och 30 september begav sig från Joddböle by över Norrfjärden och Stora Ramsjöholme på galerer, espinger och slupar över Barösundsfjärden till Ramsjö brygga på Elgsjö. På obanade stigar, framstapplande genom natten drogo svenskarna fram i 2 avdelningar under Armfelt och Vegesack, lotsade av Röman och en annan bysbo. Klockan halv fem på morgonen angrep Armfelt med bohuslänningarna den ena ryska skansen, vars vaktpost nedhöggs av Röman. Löjtnant Holmdorf avlyftade en kanon på sin axel, just när ryssen skulle avfyra densamma, så att skottet gick över. Armfelt, som främst rusat på fienden, föll blodig i armarna på en svårt sårad rikssvensk soldat, som döende välsignade honom som sin tappre chef och sitt fosterland.
Vegesack visade samma djärva svenska mod. Då några av hans ovana Dahl-vargeringar uttröttade vägrade att gå vidare, kommenderade Vegesack halt och ropade: "Den som vänder om är dödens barn!" - Två soldater vände då sina bajonetter mot Vegesack, som ögonblickligen sköt ned den ena med sin pistol och sårade den andra dödligt med sin sabel. Han påminte nu soldaterna om deras plikt och kommenderade framåt med orden : "Följ mig, svenska gossar och håll ihop som svinen!" - Alla följde nu honom under hurrarop och efter en halv timmes blodig strid intogs skansen varvid 60 ryssar stupade och 56 togos till fånga.
Ryska flottan begynte nu även skjuta, men så oskickligt att några av deras egna stupade för sina landsmäns kulor och andra drunknade på sin flykt till sjöfronten.
Svenskarna förnaglade 8 kanoner och togo dessutom 250 gevär samt en stor mängd munderingspersedlar och proviant. De våras förluster utgjordes av blott 12 döda soldater som 5 officerare och 41 soldater sårade.
Nu vågade ryssarna ej mer landstiga på nyländska kusten. De svenska batterierna bragtes ånyo i gott skick, varpå den lilla avdelningen av vår skärgårdsflotta gick den 27 oktober i vinterkvarter till Helsingfors och Sveaborg.
I denna vackra strid på Elgsjö hedrade lotsen Röman sig själv och den nyländska kustallmogen genom sin klokhet, mod och tapperhet. Det är mig obekant om hans välförhållande fick den belöning, som det skulle förtjänat, i tapperhetsmedaljen av kung Gustavs hand, men jag antar det vara sannolikt.
( V.K.E. Wichmann, "Gånge Rolf". 1926 )
Historiska sägner.
- Striden vid Älgsjö. Under 1788 års krig kommo ryssarna med sin flotta till Älgsjö och ankrade utanföre vid skaten. En del av dem var i land. Men så fingo svenskarna veta av ryssarna och kommo dit smygande med en bonde från Klockars som lots. Ryssarna hade ställt ut en förpost, men han hade somnat, när han stod där och lutade sig mot geväret. Klockars kom sakta gående med yxan i hand och slog ihjäl honom, innan han hann slå alarm. Ryssarna, som inte visste av något, kunde inte göra något motstånd heller, utan blevo alla ihjälslagna. En av officerarna hade en hand full med guldpengar, som han bjöd, om han finge behålla livet, men en dalagubbe menade: »Ja ha gat så langan väg för deg jag» (jag har gått så lång väg för dig jag), och slog ihjäl honom och tog pengarna sedan. Ryssarna förblevo obegravna, och länge efter såg man deras ben där. På platsen växte mycket lingon, men ingen ville ha de bären, som växte bland ryssbenen.
- Dalagubbarna kommo från fastlandet över till Älgsjö Klockars, där de togo bonden Finunjus till lots genom skogen. Första vakten, som stod och sov, dödade bonden med yxan. Den andra började springa undan, men upphanns och blev ihjälslagen. Alla ryssar dödades utom en, som slapp undan och sam ut till flottan. Därpå sköto ryssarna ned hela skogen på Älgsjöskaten.
- Ryssarna kommo i smyg in i landet. Kungen sände efter dalamän för att hejda dem. Vägledda av församlingens klockare lyckades de överrumpla det ryska lägret vid Älgsjö. Ryssarna råkade i sådan förvirring, att de började skjuta på varandra. Hela truppen blev nedgjord. En rysk officer erbjöd en dalkarl sin klocka för livet, men denne sade: »Jag har gått så lång väg för din skull, och därför skall du ha det här,» och högg ned honom.
- Ryssarna lågo vid Älgsjö för att hindra svenskarna att komma upp från sjön och hade där flere batterier. Men då ryssarna sovo, kommo dalkarlarna och sköto och klubbade ihjäl alla ryssar. Efter slaget togo fiskare om nätterna vid eldsljus upp gevär från sjön och sålde det, som kunde användas.
- Striden vid Sparrholm. Samtidigt som striden på Älgsjöskaten ägde rum, hade ryssarna låtit uppföra batterier på Sparrholm eller Spureholm. Svenskarna sköto ned batterierna antingen från kringliggande land eller också från små galeaser, som de färdades med mellan holmarna. De stupade ryska officerarna begravdes på Åkerholmen, soldaterna åter sänkte man helt enkelt i havet med tyngder bundna vid benen. Efter någon tid fick man vid fiske sju ryssar i fjällfisknoten. Ben och huvudskålar har man ännu i våra dagar hittat på Åkerholmen.
- Batteriet vid Signalberget. På Svartbäcks rusthålls ägor finnes vid Marsbäcksåkern ett berg, Signalberget, vid vilket svenska trupper under 1788 års krig skola ha uppfört det batteri som ännu kvarstår vid stranden av Barkarsund. År 1854 fanns i närheten av batteriet ruinerna av en tegelugn, i vilken svenskarna skola ha glödgat sina kanonkulor under kriget. Kanonerna skola ha forslats till batteriet från Tavastehus längs en väg, som för ändamålet byggdes från Lojo genom Pålsböle, Gråmarböle, Rankila och Täkter till Ingå kyrka, där den sammanträffar med landsvägen.
( Finlands svenska folkdiktning. Historiska sägner / utgivna av V. E. V. Wessman. 1924 )
Gustaf Mauritz Armfelt (1757 - 1814)