Ingå kyrka

Kertomuksia Inkoon kirkon historiasta (på svenska).

Ingå kyrka. (Henrik Hildén 1930)

Kulturhistoriska sägner. 

1. Ingå kyrka ursprungligen ett kloster. Ingå kyrka var till en början byggd till ett kloster under hedendomens (katolicismens) tid, men sedan när kristna (lutherska) läran kom i landet blev det kyrka av. Uppe i rostet på östra sidan är årtal när kyrkan är byggd, men de äro så konstiga, att ingen kan uttyda dem.

2. Kyrkan på Orslandet. Från Orslandet skjuter ut i Barösund en udde, som kallas Kyrkudden. I äldre tider skall på denna udde ha funnits en mindre kyrka, varav den fått sitt namn. En stor grop är där, som kallas Kyrkstenarna.

3. När Ingå kyrka skulle byggas, byggde man den först vid Rövarberget, som är nära kyrkan, men vad man byggde om dagen, ramlade om natten. Så spände man två tvillingsoxar för en drög och hade sten på och lät dem gå utan karl, och där de stannade, byggde man kyrkan.

4. Rövarberget har fått sitt namn därav, att man tagit fast rövare där i forna dagar. Där invid är Rövarmalmen.

5. Syndaförlåtelse för sten till kyrkmuren. Var och en drog en sten till muren och trodde, att han skulle få sin synd förlåten på så sätt.

6. Olycksspådom. Sibyllan har spått, att Ingå kyrka en stor högtidsdag skall falla i jorden, när hon är full med folk. För den skull bruka äldre personer ännu [1909] vara mycket rädda att vara i kyrkan sådana dagar.

7. Omkommen byggmästare. Just då Ingå kyrka var färdigt byggd, föll byggmästaren ned uppifrån kyrkåsen och slog huvudet i klyv. Och därur kom en groda.

8. Ingå kyrka tillbyggd. Ingå kyrka skall först ha varit ett kloster. På 1400-talet blev den tillbyggd på bekostnad av fru Märta Påse, som ägde Bollsta säteri, Stor-Ramsjö och flere frälsehemman.

9. Folket försöker rädda sin största klocka undan Gustav Vasa. I Ingå kyrka funnos förut fem klockor, men under Gustav Vasas tid utkom en förordning, att där det fanns fem klockor, skulle den största ges bort, och där det fanns fyra, den näst största. För att rädda sin största klocka sänkte ingåborna henne i sjön. Sedan försökte man nog taga upp henne, men fick henne inte längre än till vattenbrynet.

10. Ingå kyrkklocka i fjärden. En gång för långa tider sedan skall man ha ringt så hårt i Ingå kyrka, att en klocka flög ut i fjärden. Och där är den än i denna dag. 

11. Gravarna i kyrkan. För en sjuttio år sedan [från år 1909] tog man opp Ingå kyrkgolv. Under altaret hittade man en välvd grav med tre lik i: man, hustru och barn. Mannen hade en käpp med sig i kistan, och byggmästaren, som hette Kraft, tog den och nyttjade den. På gravstenen lär ha stått, att det var Raseborgs furste, som var begraven där. På en stor sten i kyrkan lär ha stått: »Stor sak, om alder världen vet vem här under vilar.» Stenen är nu bortskaffad.

12. Fagervik i forna dagar. Fagervik var en stor vildmark, när Plåt- Mickel kom hit från Sverige och lade första grunden till bruket. Sitt kvarter hade han på Biskops i Finnpada. Första herrgårdsbyggnaden var Västerby rusthållsbyggnad. Första prästgården var i Svenskby. Byggningen står ännu kvar vid Skogbacka. Innan brukskyrkan blev byggd, hade de kyrkbåt i Finnpada och foro med den till Ingå kyrka. Den tiden fingo bönderna ännu så mycket fisk, att de kunde närapå leva bara med den. En gång hade bönderna frän Backa varit och dragit not, medan Finnpada bönderna voro till kyrkan, och fått mycket strömming och god strömming. Då hade Biskoper sagt, när han kom hem och fick höra det: »Bröder och karlar, om vi inte slutar av med den kyrkgången, så blir vi fattiga karlar», och det har blivit likasom till ett ordspråk. Den tiden funnos ännu fria bönder i byarna, men sedan skaffade herrarna åt sig alltihop.

13. För ett par hundra år sedan hade de i Ingå lekt jullekar på kyrkogården. De hade nu lekt där flere lekar. När de ha hållit på med den där leken:

»Vi dansar ovanpå,

o jåordn är oss under»

Så hade det med samma dansat en hop med döda också runt omkring dem, och de döda hade sagt:

»Jåordn ä kall o trång,

det sägom vi,

men ä de långt ti dåomen än,

va säjer ni?»

De hade blivit så rädda, att de inte kunde säga ingenting, och så foro de bort därifrån och skulle aldrig mer ha gått att leka på kyrkbacken.

- Kristin Lauharo -