Jag besökte Ingå för andra gången i slutet av juli sommaren 1895. Jag hade då varit ute på en föredragsresa till Snappertuna. Där firades en av de sedvanliga sommarfestema på Raseborg invid den gamla slottsruinen. Festen var anordnad till förmån för den blivande folkhögskolan på Vestankvarn, och det hade fallit på min lott att hålla festföredraget. Jag fick då tillfälle att stifta litet närmare bekantskap med det gamla slottet, som jag besökte en gång tidigare. Invid festplatsen i närheten av turisthyddan hade man den s. k. Galgbacken, där i tiden Hemming Gadd och Nils Eskilsson Banér blevo halshuggna. De föllo offer för Kristian Tyranns hat och misstänksamhet. Händelsen kan betecknas som en fortsättning av Stockholms blodbad i november 1520. Det här skedde endast omkring en månad senare.

Naturen i slottets omgivningar är på sitt sätt storslagen, på ena sidan leende, lummig och grönskande med ek och hassel här och var i backarna, på den andra ett mäktigt och vilt bergsparti, om sträcker sig fram emot Snappertuna kyrka.

Jag fick även tillfälle att stifta bekantskap med snappertunaborna närmast genom Ernst Fagerström på Köpböle, där jag tillbragte natten. Det var ett glatt och vänsällt folk, som bor i det lilla kapellet, som det var på den tiden. Det var hyfsat och städat, präglat av gammal kultur och bildningsintresserat. Jag skulle senare få många av mina bästa elever från Snappertuna.

Efter den lyckade festen kom jag rätt sent på natten till Köpböle, en gård med gamla traditioner, som på ett värdigt sätt uppburits under en följd av släktled. Det kändes tryggt att efter den föregående dagens strapatser vila ut på ett sådant ställe. Det var, som om man varit hemma på egen grund. Följande morgon företogs en liten rundvandring kring de närmaste ägorna. Gårdens husbonde hade mycket att förtälja. Han var därjämte en varm vän av folkhögskolan med stor förståelse för det arbete, som innan årets slut skulle sättas i gång på Vestankvarn.

Sedan vi ätit en präktig frukost, körde han mig med en av gårdens hästar ända fram till Rejböle. Vi färdades genom en god del av Snappertuna, och min följeslagare kunde bättre än någon annan ge besked om allt, vad man önskade veta. På vägen passerade vi även förbi Fagervik, vars slottslika karaktärshus gjorde ett mäktigt intryck med den omgivande naturen, som söker sin like i fägring och prakt, klädd som den var i sin högsommarskrud. Man beundrade träsket med den ståtliga parken på östra sidan, man hörde bruset från forsarna och stånghammarens bultande, då man passerade bruket, och man skådade de vidsträckta odlingsmarkerna i dess omgivning. Man erinrade sig, att Love Almqvist under fyra somrar vistats här som informator i den Hisingerska familjen i början på 1800-talet och härifrån hämtat en del motiv för sina naturskildringar.

Vid Rejböle tog körvägen på sätt och vis slut, och jag skildes från min körsven, som återvände hem. För mig återstod nu att till fots tillryggalägga den 4 km. långa vägen till Vestankvarn. Den var till en början något villsam, där den gick fram genom skogen, men snart kom jag fram till Skogs-Grönholms torp, som hörde till Vestankvarn, och då var det lätt att hitta vidare. Jag passerade förbi Bäcklunds torp, som var det största på gården, och nu var vägen klar ända till gården. Den höjde sig något. Man kom upp på en mindre ås där utsikten vidgade sig, och jag hörde yxhuggen från Skallasbacken, där man höll på att timra upp den nya skolbyggnaden. Timran hade nu nått upp till mitten av fönstema, då jag för andra gången kom till Vestankvarn på besök.

Jag stannade denna gång ej länge kvar, då jag snart igen skulle återväda för att medverka vid en större sommarfest på Haga Björkudden. Även den var anordnad för den nya folkhögskolan och gav ett gott ekonomiskt resultat. Där fick jag stifta bekantskap med en mängd av mina blivande socknebor. De visade mig alla en vänlighet och ett tillmötesgående, som jag sent skall förgäta. Jag kunde nämna flere vid namn, vilka redan skattat åt förgängelsen, såsom K. E. Damén från Jönis, J. S. Heinström från Vesterkulla, handlanden J. M. Ilander m. fl. Särskilt har jag minne av Maurits Hollmerus från Storbreds. Han lever ännu vid hög ålder på Kardrag i Borgå socken. Han var i högsta grad sångintresserad och gav sig icke till tåls, innan han fick ihop en enkel kvartett, som måste uppträda och sjunga på festen. Kvartetten bestod av honom själv, numera avlidne kantor Blomberg, Vestankvarn gårds förvaltare och undertecknad. Där fick man verkligen taga viljan för verket, men fordringarna voro icke den tiden så stora som i våra dagar, då man över allt i bygderna har övade sångkörer.

Festen blev emellertid lyckad, och genom den slogs ett slag för den nya skolan. Intresset väcktes, och det gav säkert genklang i många ungasinnen. Tanken var ännu ny, och det var klart, att även mången skulle ställa sig undrande och spörjande, vart det skulle bära hän. Det visade sig också senare, att marken ej var så lätt bruten, som det kanske såg ut i början. Den svenska befolkningen är konservativ till sin läggning, och det är i grunden en god egenskap.

Tredje gången kom jag till Ingå i slutet av oktober 1895. Det var nu i akt och mening att bosätta mig på Vestankvarn. Föga kunde jag då ana, att jag skulle ha mitt hem där i runda trettio år. Meningen var att folkhögskolan eller lantmanna- och husmoderskolan, som den numera kallades, skulle öppnas den 1 november, men byggnadsarbetet var ej ännu riktigt färdigt. Det dröjde därför till medlet av månaden, innan allt var i ordning, och den 18 nov. kunde skolarbetet börja. Ett 20- tal elever hade anmält sig. Det var ju icke ett alltför stort antal, men man fick trösta sig därmed, att mången fått börja med ännu färre.

Då elevbostadsfrågan icke genast kunnat ordnas på ett tillfredsställande sätt, var det till och med en direkt fördel, att tillströmningen av eleverna icke i början var så stor. Det var lättare att placera ett mindre antal, och så begynte arbetet i all anspråkslöshet. Elevmaterialet var emellertid gott, och det var en verklig fröjd att arbeta med sådan ungdom. Det var i mer än ett avseende en utvald skara, som hade fylkat sig, såsom ofta är fallet, då en ny skola öppnas. Flere av eleverna voro redan något äldre och därigenom mognare samt visade ett intresse, som stod över allt beröm. Arbetet gick med liv och lust. Härtill bidrog i hög grad den unisona sången, vilken ofta fick ljuda, såsom fallet är på folkhögskolan.

"Men blir oss dagen någon gång

väl tung och tröttsam då,

en glad och munter arbetssång

med lust vi taga må".

Det var i viss mån devisen för vårt arbete. Där det är ungdom, skall det vara sång. Redan Martin Luther gjorde med kraft gällande, att en lärare måste kunna sjunga. Annas kan han ej helt vinna ungdomen.

Det var emellertid betstämt, att på skolan skulle firas en högtidlig invigningsfest. Denna var utsatt till den 1 december eller första söndagen i advent. Det blev i sitt slag någonting enastående och lever säkert ännu i friskt minne hos alla dem, som voro med. Det var naturligtvis mycket att göra för att ställa i ordning till festen. Området närmast omkring skolbyggnaden var som ett formligt Augias-stall efter byggnadsarbetet med spånor och skräp i oändlighet. Här skulle ha behöfts en Herkules, men vi hade ju gårdens oxar, vilka kommo väl till pass vid släpningen. Vi fingo tvenne par till vårt förfogande: Bore och Gunnar samt Greven och Lustig. Det gick sakta, men säkert, och med elevernas hjälp såg det snart ordnat och städat ut.

Det var även bestämt, att alla, som kommo till festen, skulle bjudas på kaffe. Nylands nation bjöd välkommen, och den hade ju en stor gård till sitt förfogande. Det ålåg emellertid gårdens förvaltare att ombesörja kaffeserveringen. Man visste ej på förhand, huru många som skulle infinna sig. Det kunde lätt bli ett tusental, och det gällde att ta till ordentligt. Han köpte 15 kilo kaffe och vetebröd för 75 mk, vilket den tiden representerade en stor summa pengar. Det räckte gott till. Omkring 800 personer blevo emellertid förplägade med kaffe och bröd, och det sparades ej på kopparna. Många skröto efteråt, att de hade inmundigat ända till fem koppar, men det är intet knussel, då en studentnation bjuder.

Så randades den stora dagen. Vädret var vackert. Det var påfruset, men ingen snö. En blek decembersol lyste över landskapet. Alla på Vestankvarn voro i en viss spänning i förväntan på, huru det skulle avlöpa. Nylands nation skulle infinna sig in corpore, och öven hundra hästar voro uppbådade från Ingå och Karis till Svartå station för att skjutsa de resande den över en mil långa vägen till Vestankvarn. Dessa hade kommit med extratåg från Helsingfors. Middagen intogs på Svartå, där det den tiden var restauration.

Så anträddes färden därifrån. Det blev ett långt tåg av hästar, ett riktigt kärrparti. Om en timme var man framme vid Vestankvarn. Ett stycke från skolan lämnades åkdonen, och resenärerna ordnade sig till ett tåg, som till fots kom tågande uppför Skallasbacken med nationens fana i spetsen. I främsta ledet såg man Leo Mechelin, Wiktor Öhberg och kuratorn, Edvard Westermarck.

Man samlades i festsalen, som var vackert dekorerad av arkitekt Karl Hård av Segerstad. Den var snart till trängsel fylld av en intresserad allmänhet. Programmet var det sedvanliga vid dylika tillfällen. Själva invigningstalet hölls av folkskoleinspektör V. Öhberg, som var styrelsens ordförande. Men kurator Edv. Westermarck höll hälsningstalet, i vilket han i vältaliga ordalag skildrade skolans tillkomst eller dess förhistoria. Till sist riktade han sig till donatricen fru Lina Sandell, som var närvarande, och framförde till henne Nyländska nationens och hela den fosterländska allmänhetens vördnadsfulla tack för hennes donation. "Måtte anblicken", sade han vidare, "av det ungdomsfriska spirande livet här uppe på kullen förläna Eder en ersättning för vad Ni givit. Nyländska nationen skall söka visa sig värdig det förtroende Ni skänkt henne. Hon skall framdeles, liksom hittills i mån av sina krafter söka sprida ljus bland hembygdens befolkning".

Efter talets slut utfördes en festkantat, författad av skalden Nino Runeberg. Mag. K. Flodin hade komponerat musiken till densamma.

Där höllos ännu många inspirerade tal bl. a. av senator Leo Mechelin, som riktade sig till skolans lärarpersonal. Den korta vinterdagens ljus hade flytt redan innan festen var slut. På kvällen var skolhuset illuminerat i alla fönster och stod som en ljusets symbol uppe på sin kulle, överblickande den kringliggande nejden.

Vid denna tid var det som kreatursskötseln inom lanthushållningens område började tillvinna sig allt större uppmärksamhet i vårt land. Herrskapet Sandell insåg även dess stora ekonomiska betydelse för lantmannen samt började med flit och intresse sätta sig in i kreaturens rationella skötsel. Ehuru ingendera från början hade egentliga insikter i lanthushållningen, förvärvade de sig dock dels genom praktiken dels genom ett ivrigt studium av tillgänglig bok- och tidskriftslitteratur, snart nog ganska aktningsvärda kunskaper på detta område.

Det var dock först, sedan de i början av 1870-talet flyttat till Vestankvarn gärd i Ingå socken, som deras och främst fru Lina Sandells arbete på kreatursskötselns område kröntes med avgjord framgång. Tack vare hennes stora intresse, arbetslust, uthållighet och kärlek till djuren lyckades hon på Vestankvarn uppdraga en kreatursstam, som belönats med första pris på flere utställningar samt blivit känd —snart sagt — över hela landet.

Det var också med berättigad stolthet, som hon talade om sitt livs "stora verk", som hon kallade det, och detta hade hon skäl att göra, ty få torde de människor vara, som så helt egnat sig åt en sak, som hon gjort. Från tidigt på morgonen till sen på kvällen var hon upptagen av övervakandet av arbetena i ladugård och mejeri.

Men trots detta ansträngande slit och släp följde hon dock även med levande intresse samtidens riktningar inom litteratur och konst, särskilt musiken, för vilken hon ständigt hade ett vaket sinne. Jämväl teosofi studerade hon ivrigt och anslöt sig till en del av dennas grundsatser. Främst kände hon sig tilltalad av dess lära om människokärleken. Hon hade i detta en likatänkande i ägaren av Vesterkulla gård J. S. Heinström, som ibland kom och hälsade på. Därvid resonerades teosofi på ett sätt, som för den oinvigde icke var lätt att följa. Den sistnämnde var en beläst och tänkande man, något av en filosof. Då han yttrade sig i en sak, kunde man tydligt märka, att det han sade var övertänkt. En gång hade jag med honom en diskussion om månens förhållande. Han ville ha den till en självständig himlakropp och icke som en drabant till jorden. Varför, fick jag icke klart för mig. Kanske hade det något att göra med teosofi. Då jag gjorde invändningar, sade han endast, att de lärde kunna misstaga sig. — Men det kunna de olärde med.

Fru Lina Sandell var varmt intresserad av den nya skolan. Hon kom ofta upp för att åhöra undervisningen och var gärna med på de s. k. diskussionsmötena på fredagskvällarna. På lördagskvällarna samlades lärarpersonalen i regeln hos henne nere på gården, där hon bodde i huvudbyggnaden. Hon förfogade här över en mycket trevlig salong med fönster åt tre håll. Här gjordes musik, och litet var måste bidraga genom att sjunga. Det sjöngs "Gluntar" och även andra duetter efter råd och lägenhet. Stämningen var glad och upprymd, skämtet flödade, ty fru Sandell ägde humor i mycket hög grad. Trakteringen utgjordes av ett utmärkt gott kaffe, som hon själv kokat efter all konstens regler.

En tilltagande ohälsa nedsatte senare hennes krafter och inverkade även på humöret. Hon avled i februari månad 1901 och vilar nu på Ingå sockens kyrkogård vid sidan av sin man. Rik var den blomstergärd, som täckte graven, tills den fallande snön i kvällens skymning höljde den under sitt vita dok.

Under det första läsåret koncentrerades uppmärksamheten främst på skolarbetet, och det blev icke någon tid övrig att ta närmare notis om det, som rörde sig ute i socknen. Man hade fullt upp med arbete på allra närmaste håll. Skolans närmaste omgivning utgjordes av en torparby, som till en början icke erbjöd några synnerliga förutsättningar för en folkhögskola. Den allmänna bildningsnivån var jämförelsevis låg. Knappast en enda av de unga hade genomgått folkskola. Läslaget hade av ålder omdömet om sig att vara det sämsta i socknen. Endast en elev från Vestankvarn hade anmält sig till första årskursen och hade inga andra förkunskaper än dem han fått i den Sandellska aftonskolan. Det såg därför ej alltför lovande ut. Huru mycket tacksammare hade ej jordmånen varit i en österbottnisk bondby exempelvis i rågens rike i Vörå. Men svårigheterna äro till för att övervinnas, och så var det även här. Större förutsättningar funnos på längre håll såsom i Snappertuna och Degerby och i de verkliga bondbyarna i Ingå.

Men även den närmaste omgivningen måste påverkas, ocli för det ändamålet sattes i gång med en söndagsskola under vårterminen. I denna togo även folkhögskolans elever en verksam del. Det var ett utmärkt sätt att komma i kontakt med bygden omkring folkhögskolan. Man fick lära känna de unga, och dessa kände sig i sin tur liksom höra till det hela. De fingo öva sig i innanläsningens svåra konst samt inhämta grunderna för skrivning och räkning. Arbetet gick med liv och lust. Det var, som om en sol lyst in över de församlade, och skolans egna elever fingo besanna det gamla ordspråket: genom att lära andra lär man sig själv. Det var något i Sandells anda, en direkt fortsättning på ett arbete, som han börjat med, då han höll sin aftonskola.

På folkhögskolan hade vi även gymnastiska övningar, därvid en av eleverna, f. d. underofficer vid Nylands bataljon, förde befälet. Han var en man i 30-årsåldern, som redan hunnit pröva på ett och annat i livets skola. Det hette att vi tränade oss för Pojofärden. Denna företogs på våren i slutet av maj och blev i flere avseenden minnesvärd. Vi besökte Billnäs och Fiskars bruk samt Pojo kyrkoby. Där pågingo som bäst i folkskolan förberedande folkhögskolekurser, vilka leddes av Arvid Mörne och Albert Lilius, då unga studenter. Kurserna blevo märkliga därigenom, att de väckte till liv tanken på en folkhögskola i Pojo, vilken senare blev en verklighet.

Det hörde annars till regeln, att varje år från folkhögskolan företaga en utfärd till någon bemärkt plats. Så företogs ett år en sådan över Lojo sjö till Sammatti husmoderskola och Paikkari torp. Senare blev det vanligt att styra kosan till Helsingfors. Första gången skedde det våren 1898, vilken resa blev en av de märkligaste.

Kustbanan genom Ingå fanns då ännu icke till, utan vi reste med ångbåt från Haga brygga förbi Porkala in till huvudstaden. Här besöktes muséer och samlingar, men därjämte företogs en utfärd i ångbåt till Botby gård i Helsinge, där vi på det vänligaste välkomnades av kommunalrådet J. F. Lindroos, som var medlem i skolans styrelse. Här vandrade man genom stallet och ladugården, varjämte en promenad företogs ute på fälten.

Återfärden skedde med ångbåt till huvudstaden, och vår värd följde med oss samt hade vänligheten inbjuda hela sällskapet, ett 60-tal personer, på middag till Alphyddan. Han hade därtill rekvirerat en septett från gardesbataljonen, som spelade det ena fosterländska musikstycket efter det andra. Det blev en verklig festmiddag, och man hörde den ena efter den andra säga, att "vestankvarnarna" aldrig tidigare blivit så hedrade. Det hölls tal, och det sjöngs även sånger, såsom seden är, då folkhögskolefolk samlas. Utom oss och vår älskvärda värd var endast en främmande tillstädes nämligen gamle redaktör J. F. Wahlbäck, "Spetsen" kallad. Han hade anmodats att komma med med det uttryckliga förbehållet, att det ingenting skulle få stå i tidningarna om allt detta. Vår värd var sådan. Han hade en gång skänkt en mycket värdefull samling böcker till skolans bibliotek också då med det förbehållet, att det icke skulle komma någonting därom i tidningarna.

Efter något år, då skolarbetet kommit i sina gängor, blev det tid övrig att egna uppmärksamhet åt socknens angelägenheter. Det var då främst det kommunala, som väckte intresse. Den tiden satt ännu den gamla hederliga kommunalstämman så att säga i orubbat bo. Kommunalfullmäktige infördes i Ingå först åtskilliga år senare. Stämman hade sina fördelar, men också sina nackdelar. Den var i vissa fall bekvämare än kommunalfullmäktige, men besluten kunde bli beroende av tillfälligheter, då det ena gången kunde vara en del personer, andra gången alldeles andra, som fattade dem. Ofta voro stämmorna mycket fåtaligt besökta. Stundom kunde det hända, då ordföranden J. S. Heinström från Vesterkulla infann sig för att begynna stämman, att han var alldeles ensam. Det gällde då att gå ut i byn och samla ihop ett parti röstberättigade personer för att kunna hålla stämman. Någon gång lär det även ha hänt, att ordföranden hade glömt bort densamma. Då fick man lov att skicka bud på honom för att få den i gång. Ordförandeposten sköttes av honom i trettiotre runda år, och han var tillika sekreterare. Detta gjorde, att förhandlingarna gingo något långsamt, då samma person, som ledde ordet, även skulle svara för protokollet. Men affärerna voro i äldre tider ej så stora. År 1870 slutade kommunens budget på 3,000 mk, men vid tiden för sekelskiftet hade den tiodubblats. Det var sålunda i alla fall en rask utveckling, men det vittnar å andra sidan om våra fäders sparsamhet och stränga hushållning. Skulle kommunerna i våra dagar förstå att iakttaga en sådan återhållsamhet, så skulle icke flere, såsom nu är fallet, vara bragta till tiggarstaven.

I regeln voro diskussionerna på stämmorna icke vidlyftiga. Man höll icke långa andraganden, utan det var korta yttranden rakt på sak utan några krumbukter. Stundom lät man någon annan framföra det man hade på hjärtat. Man hade icke behov att lysa med sina förslag. Huvudsaken var att de kommo fram och att frågan blev behandlad. Annars gjorde man ofta den erfarenheten, att nästan vad som helst gick igenom blott det ej drog nämnvärda kostnader. Men förde det med sig ökade utgifter, då restes i regeln ett kraftigt motstånd. Sparsamheten var stor. Stundom gick det dock för långt, så att det gränsade till vad man kallar snålhet. Men det är så här i världen, att bonden måste vara sparsam. Annars skulle han ej komma till rätta.

Jag kunde nämna vid namn flere personer, som vid sekelskiftet trädde fram i det kommunala och där gjorde sig gällande. Utom stämmans ordförande J. S. Heinström hade vi K. E. Damén från Jönis, Alex Damén från Doms, Adolf Hildén, Linkulla, Vestanby Kvarnström, K. Siggberg från Finnböle, Skräddars, M. Hollmerus från Storbreds m. fl. Baron Edv. Hisinger, Fagervik, representerades i regeln av sin förvaltare M. Magnusson.

I den äldre tiden byggde man på förtroende. Det kom knappast i fråga, att utsedda revisorer skulle företagit en ingående granskning av räkenskaperna. En sådan hade vittnat om bristande förtroende. Man skrev under i god tro. Något annat kom ej i fråga. Förskingring av allämnna medel hade man knappast hört talas om på den tiden. Det är först i våra dagar, som sådant blivit sorgligt vanligt.

Vid tiden för sekelskiftet löpte det kommunala livet i Ingå ännu för det mesta i de gamla gängorna. Några större frågor förekommo ej då. Det var först litet senare, som skolbyggnadsfrågorna begynte framträda på dagordningen.

Umgänget blev i Ingå vid tiden för sekelskiftet påtagligen livligare än det varit tidigare. Därtill bidrogo flere omständigheter. Först och främst telefonen, som under det förra århundradets sista år infördes i socknen och där blev bofast. Visserligen hade man på Fagervik och dess utgårdar haft telefon redan tidigare med förbindelse till Karis central, men då bildades i Ingå en telefonförening med uppgift att få till stånd telefoner i socknen med förbindelse österut. Det var först fråga om att draga en dubbelledning ända till Helsingfors, men då medlemsantalet i föreningen blev alltför litet, måste man stanna vid Kyrkslätt central och söka anslutning där. Senare blev det Kyrkstad central.

På landsbygden, där det är långa avstånd mellan gårdar och byar, spelar telefonen en ännu större roll än i städerna. Den ökar i hög grad livligheten i umgänget människorna emellan. De komma varandra liksom närmare. De långa luftledningama, som löpa parallellt med varandra, göra emellertid, att samtalen höras över från den ena ledningen till den andra. Det berättas också, att i början, då telefonen ännu var ny i socknen, det fanns dem, som dagar i ända sutto med luren för örat för att avlyssna de olika samtalen. Det var ett sätt att leva med och på samma gång tillfredsställa sin nyfikenhet.

En annan fråga, som vid sekelskiftet var egnad att sätta sinnena i rörelse inom socknen, var den om fortsättningen av Åbo—Karisbanan till Helsingfors. Denna fråga tilldrog sig självfallet stor uppmärksamhet, den dryftades ivrigt man och man emellan samt även i tidningspressen och fångade sålunda en god del av det allmänna intresset. Det fanns flere projekt bl. a. ett till Gerknäs genom Sjundeå. I Ingå var man dock på det klara med, att linjen borde dragas direkt till Karis, vilken uppfattning även allmännare uppbars. Men det fanns jämväl tvenne olika projekt genom Ingå, ett nordligare genom Solberg och Täkter samt ett sydligare förbi Ingå kyrka. Härom stod striden rätt het inom socknen, vilket var helt naturligt, då ju var och en gärna ville ha järnvägen så nära sin egen trappa som möjligt. Det nordligare projektet segrade. Det ansågs förmånligare, såsom egnat att samla större trafik. Det sydligare hade gått för nära kusten och sålunda lämnat de nordligare byarna för långt åt sidan.

Under järnvägsbyggnadstiden blev det liv och rörelse i socknen. Även umgänget blev då livligare och rikare. Ett betydande tillskott i detsamma hade erhållits genom alla de tjänstemän, ingeniörer och kassörer m. fl., som voro anställda vid byggnadsarbetet. En person, som mycket bidrog till trevnaden i socknen på den tiden, var den unge kommunalläkaren dr Gunnar Såltin, som var musikalisk. Han ledde en sångkör, vilken på sin tid gjorde sig bemärkt, och sjöng själv gärna till luta visor, både gamla och nya, bland dem flere, som han själv satt ihop och däri han skildrade märkliga episoder ur livet inom socknen. Flere av dessa visor handlade om Mauritz Hollmerus från Storbreds. De skildrade hans jakter. Han var ju en stor Nimrod, hade skjutit över 400 järpar för pipa och fångat lika många rävar med gift. På en enda vinter fångade han 23 stycken. En annan gång jagade han ett grävsvin. Det var tidigt en vårmorgon, då han skulle gå ut för att så sitt höfrö. Grävlingen räddade då sig undan en för tidig död endast genom att simma över Ingå å, som var uppsvälld av vårflödet. Här hade vår vän ingen nytta av den präktiga stenbro, som han tidigare byggt över ån naturligtvis på ett annat ställe och icke här, där den så väl skulle behövts. Grävlingen promenerade nu med segerstolt min upp i Överbyskogen.

Visorna väckte stor munterhet och mottogos med livligt bifall inom vänkretsen. Föremålet själft log ett gott löje, då han hörde sina bravader besjungas. Han hade sinne för humor och satte värde på ett gott skämt.

Det kan annars nämnas, att det då och då anordnades större jakter för det mesta på Marieberg hos godsägaren John Candelin, men även ofta på Fagervik och någon gång på Vestankvarn. De åtföljdes av trevliga middagar, vid vilka dagens bedrifter diskuterades. Icke så sällan tog Gunnar Såltin fram sin luta och besjöng i en för tillfället diktad visa sådant, som hade fängslat intresset under dagens kampanj i skogen.

En del nylänningar hade bildat en jaktförening och inrättat åt sig en jaktstuga på Landboas alldeles invid Vestankvarn. De kommo ut till söndagarna för att jaga i de omgivande markerna. Här fanns på den tiden gott om villebråd särskilt rapphöns. Bland intresserade rapphönsjägare kan nämnas Eugen Schauman, som då och då brukade komma ut från Helsingfors. Han var en mycket skicklig skytt, och en mängd rapphöns föllo för hans välriktade skott.

Den, som dock av dessa jägare gjorde sig mest känd i trakten, var stud. Petter Frasetti. Han uppehöll sig ofta med ens långa tider på Landboas och jagade i skogarna däromkring. Vanligtvis brukade han förse sig med en betjänt, som för hans räkning bar icke blott geväret utan även en ridsadel. Då han tröttnade, hyrde han sig en häst i någon bondgård och återvände ndande från dagens jakt. Han gjorde sig även känd som en stor gurmand och hade försett sig med en mängd delikatesser från staden. Ibland ställde han till lukulliska måltider, till vilka även gäster voro inbjudna.