Om Marsjön

O. W. (1936)

Frånsett den vidsträckta skärgården med dess många fjärdar och vikar kan man beteckna Ingå socken såsom ganska vattenfattig. Isynnerhet gäller detta dess östra, del, såväl det egentliga Ingå som "Österändan" eller nuvarande Degerby socken, som vardera ha att uppvisa endast ett och annat litet träsk eller tjärn. Ån, efter vilken socknen fått sitt namn, är också den rätt liten, så att man i socknarna österut, där åsarna väl med större fog ha rätt till änamnet, skämtsamt säger, att Ingå betyder ingen å. Annat är förhållandet i socknens västra del. Här finna vi ett ganska utvecklat sjösystem med flere efter västnyländska förhållanden rätt så stora träsk. Egendomligt nog äro samtliga de större träsken gemensamma för Ingå och Karis. Sålunda är gränsen för socknens västligaste utlöpare mot Karis och Snappertuna ett långsmalt träsk, Käldträsket, varpå följer det på holmar och uddar synnerligen rika Kvarntråsäet invid Fagervik, vars norra del invid Snällböle når ganska mycket in i Karis socken. Detta tämligen stora träsk ligger hela 24 meter ovanom havsytan, och då saltsjön ligger på endast en dryg kilometers avstånd från träsket, blir fallhöjden betydande och strax vid träskets utlopp i den bäck eller å, som förenar det med havet bildas det kraftiga vattenfall, som föranledde anläggningen av det i Finlands ekonomiska och industriella historia under ett par århundraden så betydelsefulla Fagervik bruk. Längre norrut och till sin största del liggande inom Karis socken ha vi åter Högbensjön, vars form är ganska avrundad utan större vikar och uddar och som även saknar holmar. Och till sist såsom det östligaste i denna insjögrupp ha vi det natursköna träsket Marsjö. Och det är vid detta träsk vi här skola dröja för en liten stund.

Marsjö är beläget invid stora landsvägen (södra strandvägen) Snappertuna - Fagervik - Ingå strax nordost om Långvik by, inom vars område en del av träsket ligger. Träsket har väl ursprungligen kallats endast Marn, som redan för sig betyder träsk eller sjö, och den andra, leden har väl först i en senare tid kommit till. Genom en något större holme, Granholmen, och en långt utskjutande udde från öster, Ödesudden, delas Marsjö i tvenne större områden: en mera öppen och enhetlig fjärd av uppdämd sjötyp i norr, Rejbölefjärden, och en mera långsträckt, av uddar och vikar sönderdelad klyftsjö i söder. Träskets totala areal är c: a 3 km2.

Rejbölefjärdens nordvästligaste del, som hör till Rejböle hemman, ligger också den inom Karis socken. Här finns en liten holme, som bär det något överdrivna namnet Storholmen, medan en närbelägen vik inom sagda hemmans rå kallas Timmermossaviken. Gå vi österut från Rejböle komma vi i tur och ordning till Kråkudden, Nåtanäsviken, Bomkärsviken och Rönnkärrsviken, de tre sistnämnda bildande en sammanhängande större inbuktning fr. huvudfjärden mot öster.

I Rönnkärrsvikens sydligare del, söder om Rönnkärr nyhemman, synes på kartorna en något större holme, som dock numera är helt sammanvuxen med fastlandet. Däremot ligger väster om denna tillandning en liten holme, kallad Asholmen. Holmen har fått sitt namn därav att den förr var begravningsplats för döda hästar; ännu kan man här finna benskärvor efter hästar, som "skinnaren" el. "rackaren" vräkt hit, sedan han flått huden av dem. På Rejbölefjärden ha vi ännu en beaktansvärd plats, den betydelsefullaste i hela norra delen av Marsjön: en större sten kallad Råplitun, eller i dagligt tal Pliton, omgiven av ett stengrund. Vid Råplitun sammanstöta fem byråar och en hemmansrå (mellan Gröts och Jofs hemman i Långvik by), men det påstås att före storskiftesregleringen ytterligare en hemmansrå kommit ned till Pliton, avgränsande hemmanen i Vars by. Åtminstone numera kan inga inhuggningar observeras i råstenen, och jag minnes inte att sådana varit synliga där i min barndom för snart ett halvsekel tillbaka i tiden.

Fortsätta vi sedan vår vandring, eller rättare sagt rodd, genom det smala sundet mellan de tidigare nämnda Granholmen och Ödesudden, så komma vi till södra fjärden med Girsgrundet och Barnholmen samt norr om den sistnämnda en djup vik, Björnviken, samt längre österut den mycket smala, men djupa och långa Varsviken, vid vars mynning på västra sidan Skavuddsviken skjuter in bakom udden med samma namn. På träskets södra strand, just där landsvägen svänger upp från träsket i sydost, ligger Pistolsviken, så kallad efter ett gammalt soldattorp, i tiden bebott av soldaten Pistol. Följa vi sedan träskets södra strand, som löper alldeles nära landsvägen, komma vi först till den bäck, genom vilken Marsjö nu har sitt utlopp och varom vi här nedan skola berätta mera, och strax västerom bäcken till Syltnäsviken och Syltnäsudden och så vidare genom Granholmens västra sund längs åsen till Gruvviken, som sträcker sig långt in mot f. d. Enböle torp och Långmossen i väster. Sitt namn har väl viken av den järnmalmsgruva, som i tiden upptogs mellan denna vik och Långvik by och som visade sig mindre givande än man hoppats, varför gruvdriften nedlades. På vikens norra sida finns en inbuktning, kallad Bladviken, och Gruvviken skiljes från Rejbölefjärden genom det långt utskjutande Långnäset.

Härmed ha vi gjort rundrodden kring Marsjö, en nog så lång tur, ty ha vi följt alla inbuktningar, så ha vi en roddtur på c :a halvannan mil bakom oss. Men vi ska' inte ännu slå oss till ro. Marsjöns vatten kan ännu sysselsätta oss en stund.

Marsjöns nuvarande höjd över havet är 23 meter. Största skillnaden mellan hög- och lågvattenstånd i träsket är 60 cm. Marsjöns största djup påträffas i Varsviken, där det enligt nyligen av jordbrukaren Johannes Grönmark företagna mätningar var 8,5 m. på anträffade djupaste ställe vid vikens östra sida något norr om Skavuddsviken. För övrigt är bottnet i denna vik ganska ojämt; andra här uppmätta djup är t. ex. 8 m och 6,2 m samt vid mynningen utanför Pistolsviken 4 m. Vid Syltnäsudden är djupet 7,3 m, väster därom 6,7 m, vilket djup även uppmätts norrom Barnholmen. Norrom Granholmen är största djupet 7,2 m och vid Ödesuddens norra strand 7,3 m. Betydligt grundare är Rejbölefjärden, vars botten också är jämnare. Västerom Asholmen var djupet 4,8 m och ett stycke norrom Råplitun 4,15 m.

Marsjö var förr i tiden djupare än nu. Vid den bäck, som nu från sjöns södra ända leder vattnet ut till saltsjön, Marån har den kallats ehuru den inte gör skäl för benämningen å åtminstone numera, fanns i tiden en kvarn strax söderom landsvägen. (Platsen kallades ännu på 1890-ta!et "Holmens" efter beboarnes namn). Den sista mjölnaren, som hette Strömberg, avled i början av 1860- talet. För att torrlägga, kvarnen, berättas det, lät ägarne till Fagervik leda Marsjöns vatten från Gruvviken genom Långmossen och Bykärr till Backaviken. Dessförinnan var vattenståndet i Marsjö 175 cm över nuvarande högsta vattenstånd. Genom denna utdikning sänktes vattennivån med c:a 65 cm. Resterna av den gamla kvarnrännan finnas ännu som strandbod pä Mariebergs mark. För att åter leda vattnet genom det gamla utloppet mellan Långvik och Joddböle verkställdes i mitten av 1880-talet en sprängning i berggrunden mellan landsvägen och Marsjö så djupt att vattennivån sjönk 110 cm under då varande högvattenstånd.

Marsjö är ett fiskrikt träsk; där kan man fånga braxen, gädda, abborre, lake, ål, mört, löja och gers. Där finns också kräftor. Nyligen invandrad är även en mussla vars skal i stora mängder anträffas vid bisamråttans matställen. Bisamråttan är också den en sen tids djur i Marsjö menageri; i min barndom kände man inte till detta djur, som nu förekommer rikligt överallt vid träsket.

Av träskets flora bör nämnas ett par sällsynta växter: kaveldunet (Typa latifolia) och jättegröet (Glycerina spectabilis).

Marsjön är en idyll. Romantikern finner kanske Kvarnträskets mörka vatten och tyngre skogsmassor vid stränderna skönare än det öppnare och ljusare Marsjö. Vackra äro de båda på sitt sätt, njuta kan man av naturskönheten hos de bägge rivalerna. För mig är och förblir dock alltid Marsjö den kärare. Det är min barndoms första kärlek, min första sjö, ur vars lugna vatten jag drog upp mina första abborrar och mörtar och gersar, vilka sistnämnda voro allt annat än kärkomna. När det småduggade nappade mörten bra vid Granholmen, när det var abborrväder fångade man den bäst vid den kullvräkta tallen, som låg i vattnet vid Långnäsudden, eller vid Plitugrundet, där de sju råarna möttes. Ännu minns jag som i går gäddan, som hoppade i land på Ödisudden efter i strandstenarna lekande löjor. Men skulle det vara storfiske, då satte morfar ut näten efter braxen i Gruvviken eller i Björnviken eller också invid Syltnäsudden nära intill båtplatsen. De olika fiskeplatserna voro beroende av vind och väder. En gammal, erfaren fiskare vet alltid var man skall sätta ut sina bragder vid västanvind och östanvind, eller då det blir lugnväder eller regn. Eller också lyssnade han till taltrasten där uppe i grantoppen. Den kunde ibland säga: "Far ti' Gruvviken, far ti' Gruvviken! De' nappar bäter där, de' nappar bäter där!" Men den kunde också vara förarglig och ropa: "Ids it' försöka, ids it' försöka! Ingen fisk i da', ingen fisk i da!" Så sjöng den för den, som kunde tyda dess sång.

Det var på Marsjö jag första gången hörde historien om Bellman och hästskrovet. Det var visst morfars berättelse om hästliken på Asholmen som kom honom att minnas och berätta även denna Bellmaniad. Såsom mången gång förr råkade Bellman ut för kungens onåd genom nagon opassande handling el. olämpligt yttrande varför kungen gav honom befallning att genast lamna hans rike. Följande dag, då kungen åkte ut, fann han emellertid Bellman sittande i ett hästskrov vid vägen. "Bad jag icke dig ge dig iväg från mitt rike?" sade kungen. "Jovisst, Ers majestät, men jag är ju inte heller nu i Ers majestäts rike utan i korparnas" var Bellmans svar, som så förnöjde kungen att han åter tog Bellman till nåders.

Ål och lake minns jag inte, att vi nånsin hade på bragderna, men vi använde inte heller åtminstone på min tid specialbragder för dessa fiskslag. Däremot har jag fångat kräftor i bäcken och där nära intill. Här var för övrigt platsen, där vägfarande vattnade sina hästar, och där satte beboarna i Långvik och Olars' ned sitt lin att rötas, så att linet skulle bli mjukt och lent och guldglänsande som en nordisk sköldmös lockar.

Men ibland hände det i försommartid, då vi en vacker kväll rodde ut bragderna i Gruvviken, att vi hörde dånet från forsen i Fagervik trots det tre kilometer långa avståndet. "Vi ha västanvind i morgon" sade morfar. Och på den tiden hörde man ännu på kvällarna, när det var lugnt, klart och starkt den regelbundna klangen av stångjärnshammarens fall på järntackorna i Fagervik bruk, den klang som under ett par århundraden ljudit i fagervikares och långvikares öron. Den klangen tystnade för alltid för 34 år sedan, då Fagervik stångjärnssmedja upphörde med sin verksamhet.

Men du Marsjö är i dag som är lika fager som fordomdags. En pärla är du i Ingåbygd, en kvarleva från fordom, då havet stod minst 23 meter högre än i vår tid och skänkte dig de många fiskarterna, på vilka du är så rik. Runt dina stränder höggo väl också bönderna i forna dagar skog och brände milor för att skaffa kol till smedjan i Fagervik. Kanske också elden gick fram över svedjeland där uppe vid dina norra stränder, där jorden lämpade sig för odling av brödsäd för hungrande strandbor. Det är ju kring denna del av sjön odlingen i våra dagar sträcker sig ned till stränderna.

Vare dessa rader min hälsning till födelsebygden och min barndoms underbara sjö, Marsjö.

O. W.

(Västra Nyland 20.06.1936)

- Kristin Lauharo -