Stora ofreden 1713-1721.

Asiakirjatietoja isovihan (1713-1721) aikaisista olosuhteista Karjaalla ja Inkoossa. 

Kosacker - kasakat  (O. Räisänen - 01.02.1914 Kyläkirjaston Kuvalehti no 2)

Ett aktstycke belysande Stora Ofredens förhållanden.

Aktstycken och källuppgifter beträffande Stora Ofreden finnas publicerade på många olika håll; och även sammanfattande skildringar av denna tid ha sett dagen, senast Lindeqvists ingående arbete »Isonvihan aika Suomessa». Likväl finnes det ännu mycket outnyttjat material från detta tidsskede. Om ock huvudgången av händelseutvecklingen blivit belyst i Lindeqvists ovannämnda verk, så torde dock ytterligare källpublikationer ha sitt intresse. Ur lokalhistorisk synpunkt äro källuppgifter beträffande förhållandena inom mera begränsade områden värdefulla, men därjämte kunna våra domböcker, vilka hittills blott till en del blivit utnyttjade, lämna många åskådliga bilder från orostiderna för 200 år sedan, bilder som just emedan de hänföra sig till ett mindre område av landet ge mer av det levande livet än alla översiktligt systematiserade framställningar. Av en sådan anledning har det synts lämpligt att publicera innehållet av tvenne häradsrättsundersökningar om Stora Ofreden i Karis och Ingå socken, en trakt som har sitt särskilda intresse såsom liggande vid stora landsvägen mellan Åbo och Helsingfors och som därjämte omfattar även skärgårdsområden.

Undersökningarna vid tingen vidtogos i syfte att skaffa innevånarna i dessa socknar frihet ifrån betalandet av den allmänna kontributionsavgiften för år 1723 i enlighet med § 18 i bevillningsförordningen. Det hette nämligen i kontributionsplakatet, att »alle hwilke sin egendom igenom fiendens härjande och brännande, eller elliest igenom krigets olägenhet bortmist, eller genom andra olyckliga händelser och Landsplågor i yttersta fattigdom råkade äro», ej skulle inbegripas under skyldigheten att betala kontributionsavgiften. Genom tingsrätterna skulle landshövdingarna införskaffa utredning om förhållandena, varjämte en särskild kommission skulle undersöka tillståndet i Finland.

De båda nu ifrågakommande aktstyckena äro i viss mån av olika art. Undersökningsprotokollet beträffande Karis är mera allmänt hållet, medan framställningen rörande Ingå håller sig till de enskilda lägenhetsinnehavarna, deras förluster och öden under kriget. Innehållet av det senare undersökningsprotokollet kan därför ej med fördel publiceras utan särskild bearbetning, det får även stå över till ett senare häfte. Däremot skall skildringen av förhållandena i Karis nu genast publiceras i sin helhet (1). Häradsrätten i Karis företog sin undersökning vid laga sommartinget den 29 maj 1725 uti Bålaby länsmansgård i närvaro av kronolänsmannen Michel Böök och under ordförandeskap av videhäradshövdingen Anders Lanaeus. Landshövding Stierncrantz har i en senare påtecknad resolution förordat tillämpningen av det ovan omtalade löftet om kontributionsfrihet för Karisbornas vidkommande. Undersökningsprotokollet har följande lydelse:

                                                               38§

Hade thenna Sokns Invånare sig enhällel. instält, til at låta ransaka om then skada, the vid fiendens infall i landet och sedermehra under thess tvång lidit, uppå theras Egendom, hvaröfver the åstundade laga bevijs, på thet the thermed kunde hoos höga Öfverheten sökia nåd och försköning uppå uthlagorna. Och ville fuller hvar och en i synnerhet, at man skulle Specificera theras Egendom, then the vid hvarjehanda tilfällen bortmist, och uppå särskilte förtäckningar upskrifvit och värderat, Men som vid efterseende, thet befans icke allenast vidlyftigt, utan ock gafz vid handen, at alla i gemen och ingen undantagandes, blifvit delachtiga af plågan, ock svårigheterna, oansedt then som mindre hade, intet kunde mista så mycket som then förmögnare, hvilket dock var för then ena lika svårt, som then andra, såvida hans Egendom blef i sticket; och föll fienden till rofz; Altså hölte man onödigt, at beskrifva hvars och ens enskylte förlust; utan uppå theras trägna anhållan undersöktes och fiendens framfarande i gemeen, i thenna soknen; Hvarpå thet almänt intygades, så väl af Ståndz Perssoner, Prästerskapet, som meniga Almogen; At Åhr 1713 uti Augusti Månad, eller vid Larsmässo tijden (2) , tåfolcket som bäst skulle giöra theras höstsäde; Så anlände fijenden til thenna Soknen med sin Armee sedan han några veckor tilförene hade infallit vid Helsingfors gamble Stad, Och strövat uti ther nästgräntzande Soknar ther omkring; Så at almogen tå redan blef nödtvungen at lämna sina huus och hemman, och taga sin tilflycht til Skogar och villa marker, Men efter fiendens macht var stoor, och han eij heller underlät, at på alt sätt upspana, hvarest Invånarne sig undanstuckit med någon Egendom; Hvilcket var honom så mycket lättare, som at han med pijnande tvingade, them han fick händer emellan, at sådant bekänna och uthvisa; Så var ingen säkerhet på något ställe, utan en stadig fruchtan, rädhåga och bäfvan, sampt mehrendels olyckelig utgång.

Enär nu Svenska Militien sig retirerat öfver Caris Landzbroo, then the efter sig upbrände, Kunde ingen mehra slippa på flychten theröfver, utan måste, som förmält är, intaga Skogen; Och har fienden haft sitt första natläger vid Svarta Bruuk; Ther han fasttagit mycket folck, och dels pijnt, dels bortfördt med sig åth Åbo, dels aldeles, såsom Barn, och ungt folck, som ännu äro borta. Therifrån Tågade fienden åth Landzbroon; Och som han fant henne upbränd, så slog han läger på Kyrckvallen, och theromkring, giörandes i flygande, Broo utaf the huus (3) , ther voro; Och imedlertijd ströfvade på alla Kanter vidt omkring. Sedan marcherade han längre, til Biärno Sokn, 5 mijl vid pass ifrån Karis; Ther han vände tilbaka, och Kom igen samma väg; Slåendes åter sitt läger vid landzbroo, Kroggård, Högbene, och intil Svarta. Tå han upsökte Flychtingarna uti Skogarna på ömse sidor om landzvägen; Och them förstörde, til hvad han öfver Kom, i synnerhet Boskap, Hästar, och andra Creatur, som intet kunde undanskickas eller döljas, drifvandes med sig åth Helsingfors. Efter otta dagar kom han återigen ryckandes med Arméen, tå en dehl redan voro säkra; Eftersom the mehnte, han farit aldeles sin väg, sedan H:r Öfversten Stiernschantz jämväl med et partie lade sig vid Landzbron, til at hindra fiendens öfverkomst; men alt fåfängt, och til större olycka; Ty när han then gången måste i förstone slås med et partij vid Svarta, och thet andra vid Landzbro; Blef han aldeles förbittrad emot landet, och skonte ingen; utan sände han uth sina partier, til at Spoliera och plundra alla Byar och skogar; hvilcka giorde stor skada. Och for han alt til Åbo; Ther han åter igen gjorde vändning, Och kom efter 14 dagar til Caris, hafvandes af fruchtan för Svenska Gallejorne, som taltes om, at the skulle komma; intet dristat sig hvila före än han hinte hijt; (4) Therföre dröjde han här så mycket längre, Och låg i läger, emellan Kroggård och Högbene uti 5 dagar; vid hvilket tilfälle han ut bredde sig omkring hela Soknen, och upsökte thet öfriga af Creaturen och annan Egendom; var ock samma gång til Eknäs. Och som han förnummit, at mycket folck tagit sin undan flycht, och flytt theras Egendom til Loijo Öön, som är kring fluten, och tämlig stor; Så förstörde han i största hast om en mårgonstund, hela Biskopznäs by, och giorde sig flåttar, med hvilka han ryckte öfver Siöen; Och skiöflade grymmeligen bemählte Öö, hållandes sig ther i 2 dagar och en natt.

Så at nästan ingen ort mehra var, ther icke fiendens Grymhet kändes. Effter sådant grymt framfarande; hölte fienden sig borta vid Helsingfors til Andersmässo tijden (5) , tå han skickade et partii här igenom til Hangöudd, Och flere hamnar i skiären, at upleta Farkåster, them the ock alle sam mans, och så många som funnos, upbrände, at hindra Invånarne vidare undanflycht. (6) Therpå kommo Executions Officerare, och Skatt Ryssarne, som Skattlade landet, Hvarvid har gått i förstone mycket hårt til, i thet Soknen Taxerades för många Mantahl, emedan ingen viste Ryssens uträkning uppå sådana Mantal, förrän then efteråth röntes. Och som icke allenast thet Åhretz växt blef mast förderfvad, dels af hästar och folk förtrampad, dels förtärd, åkrarna jämväl lämnades osådda, och åboerna på Creatur, och dragare uthblåttade, så föll thet ock försvårt at utgiöra Skatten, förr än the kunde repa sig efter hand; Men alt sådant togs intet i Consideration (7) .

Åhr 1714, har fienden Commenderat ifrån Åbo och Biörneborgs lähn 900 hästar, at släpa ifrån Helsingfors til Åbo, miöl och Salt, efter här i Orthen eij fans mehra många hästar, eller andra dragare. Och lågo långs åth vägarna döde och ihiälkiörde hästar, hopetals; Kunnandes eij annat vara, än ther sådan myckenhet folck och Creatur framfara, förutan Fijendens troupper, som alti medfölgde; Ther måste ju the lijda, som ligga vid vägen; Skolandes thet altijd varit fiendens vahna, at han tågade långsamt, igenom thessa Soknar til at hålla gemenskap med sin flåtta och Siö milice, och hämtade therifrån Kundskap; för Sissarnas skull upbrändes skogen vid almänna vägen. Och sedan han uth såg Poijo Sokn til sin sammelplatz, efter Salt siön ther stöter närmast til landzvägen; Så var et Continuerligt tågande alla Somrar ther emellan och Helsingfors; Tå the altid foro därigenom, och giorde Skada. Och om vinter tijderna släpades miöl Salt och bränvijn til Åbo, med Artillerie Hästarna, emedan inga Bonde hästar voro til finnande, i the första Åhren; Och sedan landet efter hand, förskaffade sig några hästar och Oxar, til the många och svåra Påsthållen, blefvo the drefna alt til Nurmjerfvi Sokn mot Tafvastland at uth Kiöra stora stockar och Balckar ifrån Läpsämä (8) Skogen; Therest giordes ända med Creaturen som vid alla domstolar äro nogsamt befunnit, och at the Oxar, som änteligen någorlunda stodo emot Kiöld och hunger, måste likafult af hårdt Kiörande sättia lifvet til.

Åhr 1719 och 1720, tå Ryska Armeen hade slagit läger vid Poijo Kyrcka, en mijl ifrån Karis; så vistades fienden här alla dagar, och borttog alt thet han öfverkom, såsom Båtar, notar, näät, ökståckar, slädor, järn redskap, matvaror, farandes Siö Ryssarna altijd grymmare fram, som Kunde bortföra alt sammans. Och blefvo en stor hoop af fiendens hästar, som intet rymbdes i Pojo, fördelte til thenna Socknen, at gå i Beet; hvilcka med sina lärnskodda fötter och jagande efter hvarandra, i grund förtrampade Engiarna så at the på många Åhr intet Kunnat växa som förr. Och lika fult pålade fouragie thet almogen i brist theraf måste dyrt betala, varandes thet ibland the svåraste pålagor, nemligen fouragie, Påst och skiutzhåll, sampt, Planckors och Balckars Kiörande. Til öfverflöd yppades i landet en Skadelig Fänadz Pest, som i synnerhet

Åhr 1716 och 1719 utödde Creaturen, och ännu på många ställen höres påstå. Theraf följer, at åkrarna äro illa brukade och uthmagrade; at the intet bära frucht, såsom i förra tijden, - utan landet i några Åhr bortåth varit underkastad svår missväxt, så at mången, intet fått utsäde igen; Erter och vårsädet slog i förledit Åhr aldeles felt. Och hvad i höstas Såddes uti väta, och sehnt, är ganska svagt til utseende; theraf landtmannen redan ängslas. Än beklagar sig almogen icke ringa theröfver, at the ingen utväg veta til uppehälle, althen stund the i thessa missväxt åhren nödgatz utsättia sina endaste Creatur, dels til utlagornas afbördande, dels för Spannmål, och nu intet hafva at föryttra, hälst som handelen på Reval är indragen, varaf Siökanten til förene sig betient, och är i anseende thertil Skattlagd. Thetta med hvad mehra, som almänt öfverklagas och almogen tänker andraga uti then förväntade Kongliga Commission, varder således i underdån och ödmjukhet thess godtfinnande hemstält, Actum ut Supra.

På Häradz Rettens vägnar

And: Lanaeus

v. Häradz Höfdinge.

Ur ett aktstycke belysande Stora Ofredens förhållanden.

I ett föregående häfte (9) av denna tidskrift avtrycktes ett undersökningsprotokoll rörande Stora Ofredens förhållanden i Karis socken. I samma tom på statsarkivet, där detta protokoll finnes intaget, ingår även en noggrann utredning av de förluster, som åsamkats innebyggarna i Ingå socken, Degerby däri inbegripet, och de skiftande öden, som enskilda av dem fingo genomgå under ofärdstiden. Undersökningen företogs vid laga sommartinget 1725, i maj månad. Sedan socknens innevånare framlämnat förteckningar över sina förluster och sedan allmänna uppgifter inhämtats om fiendens framfart, efterfrågades hos allmogen, om den hade sig bekant, vilken skada grannarna lidit. Dessutom uttalades en maning att »intet förtijga utan redeligen påminna, om någon låtit mehr upföhra, än han värckeligen mist, så at man med osanning ej må komma för Öfverheten» (10) Härefter undersöktes saken för var och en särskilt, varjämte kapellanen Randelin, som under rysstiden uppehållit sig i socknen, besannade uppgifterna.

Visserligen låg blott det nordvästra hörnet av socknen i omedelbar närhet av stora landsvägen, vid vilken de ryska styrkorna särskilt under år 1713 en längre tid hade sitt uppehåll, men det oaktat träffade ofredens lidanden hårt Ingåborna. Från stora landsvägen på Karismalmen ledde tvärsigenom socknen en väg, längs vilken de ryska plundrarskarorna drogo fram; skärgården och havskusten åter lågo helt blottställda för de ryska galérflottornas härjningar. Dessutom saknades i socknen alldeles stora skogar, i vilka befolkningen som mången annanstädes hade kunnat finna en tillflykt undan fienden.

I själva verket synes man på många håll i socknen ha sökt sin säkerhet långt från hemtrakterna. Ända till Sverige begåvo sig flyktande Ingåbor. Så gjorde några personer tillhörande ståndspersonsklassen, såsom kapellanen Wendelius, regementsfältskären Gottfrid Ernst Petri från Gråmarböle, vilken följde hären på tåget norrut, så gjorde arrendatorn Bäckman på Haga-Hovgård, som först hade sökt sin tillflykt hos sin måg, kapellan i »Kimito-skären» (11) , så gjorde också klockaren i socknen. - Också av skärgårdsallmogen, som på sina skutor hade lättare än andra att lämna hembygden, sökte sig många över till Sverige. På egen farkost, med hustru och barn, flyktade sålunda tre hemmansbrukare i Lågnäs by. Även bonden Henrik Persson från Gåsans (Bastö) begav sig på egen skuta till Sverige, medtagande sin redbaraste egendom och en del av grannarna anförtrott gods. Han åtföljdes sannolikt av en del av sina grannar, bonden på Bjurs, vilken liksom Gåsanshusbonden under flykten vistades i Nyköpingstrakten möjligen Johan Persson från Tostholm, och Matts Eriksson Smeds från Långvik, som ävenledes tillbragte krigstiden i moderlandet. Även landvägen anträddes färden västerut. Denna väg hade t. ex. arrendatorn Bäckman färdats. Här voro möjligheterna att råka i fiendens våld synbarligen större. Då Hans Klemetsson från Jävursböle (Johannisberg) jämte tvenne andra, »rusthållaren i Tvära och Grijper i Bilskog», sökte fly landvägen, blev han tagen till fånga vid Undermalm i Tenala, »spolierad samt förder till General Dolgorucka uti Pojo Sånabacka, therest han examinerades och afkläddes.» Slutligen lössläpptes han på en kapten Rydings kaution, men begav sig åter sent på hösten till Sverige, då han funnit hemmet alldeles utplundrat. - Att bestämma antalet av dem, som på ett eller annat sätt funnit vägen till Sverige, är icke görligt, då uppgifterna dels äro otydliga, dels ofullständiga, emedan allmogen ingalunda mangrant uppvaktade vid tinget och uppgifter om de frånvarande gemenligen saknas i vår källa.

Utom redan nämnda personer, som de flesta begett sig bort med hustru och barn, namnes en såsom flyktad till Sverige och en annan såsom »flyktad». Det öde, som väntade flyktingarna i Sverige, var icke det lättaste, utblottade som de voro på det mesta. Också heter det om klockaren, att han uti stor nöd och fattigdom varit tvungen att draga sig fram »med sådant plågsamt arbete, han intet var vahn at giöra.» I någon mån bättre hade väl de, vilka liksom bönderna från Gåsans och Bjurs voro vana vid tyngre arbete och som därtill lyckats rädda undan med sig en del av sin egendom. Ett oblitt öde följde dock även dem. Ej ens i Sverige voro de trygga för fiendens övervåld. Då den ryska flottan år 1719 hemsökte Sveriges kust och Nyköpingstrakten, miste sålunda den senare 2 kor och 5 får, som han i landsflykten skaffat sig; och om den förre heter det, att fienden »spolierade honom i grund, så at han måst hafva af Länsman Böök (12) kläder at ligga uppå.» Mången, som i första förskräckelsen flytt västerut, sökte redan på hösten 1713 återvända. Två bönder från Elgsjö, som ägde en skuta gemensamt, hade sålunda vid fiendens annalkande på denna begivit sig till Åland, medtagande många andra. Då de mot hösten vågade sig tillbaka, råkade de vid Tvärminne ut för ryssarna, som uppbrände skutan med all deras egendom. - Klas Mattsson från Lågnäs, som redan på sommaren 1713 med sin hustru begivit sig till Sverige, men senare ensam återvänt för att se efter sin egendom, vilken han ej hunnit rädda med sig, överraskades i hembyn av de ryska »gallejorna». Fienden »tog bort all hans Egendom, grepo honom sielfvan och klädde af honom, så at han uti Siundo Pickala måste tigga sig en Jacka på kroppen, ther med han blef förder fängselig till Petersburg tillika med en dräng och en Pijga, samt 13 st. andra Personer ifrån samma by.» Han hade sedan varit i tjänst hos »en herre» i Petersburg, men lyckades fly vid påsktiden 1714. Först hade han uppehållit sig hos en präst i Viborgs län under några veckor; slutligen hade han kommit tillbaka till Lågnäs, där han funnit allting förstört och tomt. - De, vilka återvände på vintern, synas i allmänhet ha undgått vidare äventyrligheter.

De i socknen kvarstannande sökte skydd i skogarnas dunkel för sig och sin egendom. Det var ingalunda ofarligt att råka i de ryska soldaternas händer. Så heter det om en bonde: »Han blef gripen, illa pijskad och till all sin egendom spolierad, så at han intet mehra fick behålla, än kläderna på kroppen». Om en bondhustru, i Torp, som fallit i barnsäng vid samma tid, då fienden kom till socknen, berättas följande. Hon hade blivit förd till en lada i skogen, »ther fienden tvenne resor tog henne till fånga och klädde af henne alla kläderna, gifvandes allenast tillbaka skorna.» - Henrik Klasson i Billskog åter hade blivit gripen och såsom kunnig i finska tvungits att följa med. Då han från Fagervik velat ledsaga ryssarna tillbaka till allmänna landsvägen, för att de icke skulle fara genom hela socknen, hade han likväl gått vilse i Starkom-skogen (i Karis) och därför blivit illa piskad. - Såsom berättelsen om Lågnäs-bonden visar, hotades man utom av misshandel och plundring av faran att bortföras i fångenskap i Ryssland. Så togs Olof Eriksson från Ramsjö till fånga jämte sin son och fördes med flottan till Pellinge, därifrån han emellertid lyckades rymma. Och bonden Erik Eriksson från Elgsjö »fördes alldeles bort af fienden, och kom aldrig igen».

Flertalet av socknens innevånare hade kvarstannat i hemsocknen eller den närmaste omgivningen. Vid fiendens ankomst sökte de på bästa sätt rädda sig och sin egendom. Mången överraskades helt och hållet av fienden, andra hade däremot hunnit träffa anstalter till bortförande av det dyrbaraste lösöret och till bortskaffande av boskapen till något mer avsides beläget ställe. Men vanligtvis blevo också de uppspårade av fienderna. Kapellanen Wendelius egendom hade sålunda blivit förd till Böle by i Karislojo, men då ryssarna begåvo sig på plundring till Lojo Storö (13) , överkommo de hans egendom. Folket i Gårdsböle »hade flyttat theras Boskap och annan Egendom långt bort i marken åth Långvijk sidan», dit även kyrkans skåp och panter blivit förda, men fienden fann även dem.

I Fagervikstrakten hade bönderna fört ut sin boskap på Fagerviksnäset, men där anträffades de av »sjöryssarna» o. s. v. - Särskilt byarna vid allmänna landsvägen ledo svårt under den tid ryssarna uppehöllo sig på Karismalmen, nedslaktande boskapen, nedtrampande årsväxten och slutligen vid sin avtnarsch drivande den återstående boskapen med sig. Då fienden gav sig ner från Karis-malmen och tågade genom socknen, utplundrades de byar, som lågo vid vägen, och kustbyarna och skärgårdslägenheterna voro om möjligt än svårare utsatta för »sjöryssarna», vilka »plundrade värre än lantmilitien», »som intet kunde få alt med sig». -

Det är omöjligt att göra sig ett exakt begrepp om de förluster, som nu drabbade socknen. Ide förteckningar, som inlämnades till rätten, saknas uppgifter såväl från enskilda hemman som hela byar, men detta beror ingalunda på att dessa undgått förluster. Det säges uttryckligen, att de frånvarande »jämväl lidit». Det förefaller, som om de relativt talrikare uppgifter, som härstamma från socknens västra delar, kunde förklaras därav att tinget förrättades i Bålaby i Karis, dit Degerby-traktens innebyggare hade längre väg. Mången gång heter det blott såsom om Degerby och Domarby: de »spolierades grymmeliga». I andra fall är uppgifterna noggrannare. Må det till belysande av vad allt som förlorades tillåtas att meddela några stickprov. Det heter om Linkulla, vilket blivit överfallet »i solgången om morgonen», att hela byn blifvit plundrad på en gång. Därvid hade fienden förstört årsväxten, fönster, dörrar, spisar etc, varjämte boskapen, som varit gömd i skogen, blivit frånrövad ägarna. Den tidigare omtalade husbonden från Lågnäs hade vid hemkomsten från sin fångenskap funnit Valt förstördt, dörrar och spisar sönderslagna och järnen med fönstren bortförda.» Att boskapen, sädesförrådet, två st. bockar med notgårdar, husgeråd och sängkläder även försvunnit, var ej att förundra sig över. Om Bålstad gård namnes: Den »miste alla Creatur, jämväl them, som voro tilhopa drefna, utaf Frälse bönder och Torpare, så at thet varit 11 par Oxar, utom annor Boskap, som på en gång blifvit bortdrifna, theraf allenast en Koo kommit tillbaka.

Stora Bygningen bortfördes til Helsingfors (14) .» Allmänt hade årsväxten tillintetgjorts, dels nedtrampats av hästarna, dels hade såsom i Billskog axen avhuggits samt fördärvats och i grund förstörts. Också boskapen hade fienden så vitt görligt satt sig i besittning av. Mången gång hade dock storboskapen spritt sig i skogen, så att den helt och hållet eller delvis kunnat räddas. Då ryssarna hade drivit boskapen från Krämars genom socknen, hade de vid Rådkila blivit skrämda av bönderna, vilka sköto i skogen, och »i then hästen» hade några Kreatur sluppit lösa. - Skärgårdsbönderna klagade därjämte allmänt över förlusten av sina båtar och fiskredskap. I allmänhet hade de egentliga plundringarna försiggått vid det första infallet i augusti 1713. Att innebyggarna ej heller senare gingo fria för ryskt övervåld, visa uppgifterna om Mora, beläget vid stora landsvägen på Karis malmen. Det säges nämligen, att åborna i byn »alla Åhr miste sina Creatur, them the intet fingo hålla i fred». Om Barö berättas, att hemmanet några år legat öde, då ingen kunde bo där, emedan det låg i farleden. Och om bonden på Jutans heter det, »att hvad han af sina Creatur i förstone fick behålla, har efteråt lika fullt fallit i fiendens händer». Ännu 1714 och 1715 miste Fagerviksbönderna en del av sin boskap. Det vore frestande att söka uppgöra en statistik över förlusterna av boskap och andra ägodelar under kriget. Detta förbjuder emellertid uppgifternas tidigare omtalade ojämnhet. Ensamt på 55 lägenhetsägare, om vilka fullständigare uppgifter lämnats, belöpte sig en förlust av 106 hästar, 138 oxar och 360 kor utom ungnöt, får, svin och getter, vilka endast finnas förtecknade för ett mindre antal lägenheter. 21 hemman, där allt säges ha gått förlorat, miste tillsammans 54 hästar, 76 oxar och 207 kor utom ungnöt m. m. Härtill kommer, att flere hemman, för vilka noggrannare uppgifter saknas, sägas ha förlorat allt. Vissa trakter hade dessutom speciella förluster att bära. I Mora hade ryssarna avbränt skogar över 1/4 mil längs landsvägen, och i Ingarskila var en rysk löjtnant med 50-60 man under tre års tid inkvarterad. Allmogen hade emellertid så gott sig göra lät begynt arbeta på upphjälpandet av sina hemman. Så hade den flerfaldiga gånger omtalade Lågnäs-bonden vid sin hemkomst år 1714 tagit hemmanet i bruk. Och andra hade gjort sammaledes, så snart de blott kunnat skaffa sig husdjur i de förlorades ställe. En svår boskapspest, som rasade under år 1714 och följande år, då den fåtaliga kvarvarande boskapen mångenstädes alldeles utdog, ställde sig likväl betungande i vägen. Skattebördan tryckte också hårt allmogen. Därför var socknen vid fredsslutet mycket utarmad. Särskilt de hemman, vilkas åbor varit på flykten under krigstider lågo mestadels fullkomligt i ödesmål.

Likadant var förhållandet på Bålstad gård, vars huvudbyggnad bortförts till Helsingfors och vars andra byggnader voro »utaf takläka förrutnade». Gården låg hela ryska tiden »öde och för fäfot.» Först under sommaren 1722 begynte flyktingarna återvända från Sverige. Krigets spår voro djupa. Ännu år 1725 heter det, att Ingåborna, vilkas åkrar voro små, ej kunnat komma sig före, särskilt med hänsyn till de många missväxtaren. Förr hade de därjämte haft en vinstgivande handel på Reval, vilken numera var dem förbjuden. Ej heller kunde de i brist på farkoster föra sin humle till Stockholm, såsom de förr varit vana och därom de mest vinnlagt sig, med dessa ord slutar det av häradsrättens ordförande bestyrkta protokollet.

Eric Anthoni.

1) För avskrifterna av häradsrättsprotokollen, vilkas innehåll tidigare delvis bekantgjorts av mig i Svenska tidningen 20 och 22 juni 1917 under rubriken: »Stora ofreden i Karis och Ingå», står förf. i tacksamhetsskuld till stud. Alf Brenner, som ställt dem till mitt förfogande. Protokollen finnas i Statsarkivet under N:o 8171.

2) Larsdagea 10/VIII. Den senare omtalade striden vid Karis landsvägsbro utkämpades 20/VIII.

3) Ett sådant tillvägagångssätt var synnerligen vanligt, se Lindeqvist anf. a. s. 414.

4) Jfr L i n d e q v i s t anf. a. s. 327.

5) Andersdagen 30/XI.

6) Jfr L i n d e q v i s t anf. a. s. 327.

7) Jfr L i n d e q v i s t anf. a. s. 494 f.

8) Lepsämä by i Nurmijärvi.

9) Hist. Tidskrift 1924 h. 3-4 s. 133-137.

10) En gång intygades det, att en klagande upptagit sina förluster för stora.

11) Kyrkosundsskär ell. Hitis.

12) Länsman i Karis, vistades i Nyköpingstrakten under kriget.

13) Jfr Hist. tidsk. för Finland 1924 s. 135 f.

14) Jfr Lindeqvist, Isonvihan aika Suomessa s. 327.

- Kristin Lauharo -