Västnyländska landsvägar 1924

Rikets landsvägar ha ju, som känt, efter den nya väglagens ikraftträdande och på grund av den dag för dag tillväxande motorfordonstrafiken råkat i vanrykte. Icke utan skäl klagar man över att vägarna numera äro sämre skötta änförr , då varje hemman hade sin väglott att underhålla. Delvis beror väl klandret också pä att fordringarna på goda vägar ökats i den mån man begynt använda motorfordon såsom fortskaffningsmedel, isynnerhet vid färd med korta automobiler, t. ex. de allmänt använda Ford-bilerna, känner man lätt alla vägarnas brister. Än är vägen full av gropar, som komma bilens fjädrar att slå ihop, än ligger på den djup sand eller, efter regnperioder, djup gyttja, där det är svårt att styra bilen, än åter äro vägarna så smala att tvenne fordon ha svårt att mötas.

En modern Ford på landsvägen i Västra Nyland. (Västvart med morgontåget / av Henrik Hildén.)

De västnyländska landsvägarna äro ingalunda några undantag från den allmänna regeln. Men de äro ingalunda heller lika dåliga överallt; tvärtom finns det i dessa trakter riktigt goda vägar, där det är ett nöje att åka med automobil även efter ett bättre höstregn. Därom kunde man övertyga sig vid en genom Snappertuna, Ingå och Karis senaste söndag företagen färd i avsikt att utröna väglaget på de bägge i östligvästlig riktning löpande huvudvägarna. Under natten mot lördagen och hela lördagen föll ju i dessa trakter rikligt med regn ,varför en färd efter regnet var synnerligen upplysande i fråga om vägarnas beskaffenhet.

Helst vore man böjd för att tiga ihjäl Ekenäs stads vägar, d. v. s. sträckan från staden till Snappertuna rå. För den 90 km. långa sträcka man hade framför sig voro nog de tvenne första kilometrarna avskräckande knaggliga och gropiga. Det fordras rätt mycket arbete till att få denna väg riktigt god. Men varför staden ensam skall underhålla den, kan man inte förstå; antagligen är det därför att vägen icke är enbart en allmän landsväg utan även betjänar de allmänna inrättningarna pä det forna kasärnområdet, vilka inrättningars fria befolkning skattar till staden, varigenom landsvägen väl betraktas såsom gata och underliggande stadéns byggnadsplikt. Men den frågan hör nu inte hit. Vägen från Snappertuna rå till 8 :de kilometern är icke heller någon mönsterväg. Den är gropig och bygd som vägarna i allmänhet med "dike" i mitten i stället för "ås", Vattnet kan icke rinna av vägen. Dessutom är den på långa sträckor illa skött, företer i smått en bild av "tusen sjöars" land.

Från 8 :de kilometern följa vi södra strandvägen genom Snappertuna. Den är något mjukare att åka på, företer "sjöar" här och där, men är ändå inte bland de värsta till en början. Brobybacken har till och med blivit mycket bättre än vad den var för några år tillbaka. De största stenarna ha försvunnit och fyllningen har, trots regnen, stannat kvar på vägen. På slätten nedanför har man alltid varit van att denna tid på året färdas mer eller mindre i vatten. Också nu är ej vägen mönstergill, men dock bättre än man väntat sig. Värre blir det, då man nalkas Raseborgs gård. Här stöter man på den första verkliga "gröten" eller "vällingen", vad man nu vill kalla den. Men vägbyggaren synes ha god vilja att skapa dräglig väg också här. Med plog har man dagen förut kört upp vägbranterna i avsikt att runda av vägen med "ås" på mitten, så att vattnet skall rinna av, sedan man ordentligt grusat den. På östra sidan om Raseborg bar ett liknande förfarande inslagits, ty också här är vägen fylld av "gröt".

Sedan Fagernäs passerats märker man, att man kommit in på en väg, där trafiken är mindre. Icke som så att vägen vore i allo god. men överhuvudtaget kan man dock här färdas långa sträckor utan att hehöva köra genom vattensamlingar eller gyttja. Man finner också antydningar till kullrighet eller åsbildning på vägen. Och sedan man lämnat Snappertuna och kommit inom Ingå socken, har man inte heller skäl till många anmärkningar. Vägen är ställvis även mycket bred och farbanan jämn. Men i Fagervik bruk möta vi åter gyttjevällingen strax efter det bron och trädgården passerats; likaså finnes en gyttjig sträcka invid brukets begravningsplats.

Landsvägen i Fagervik. (Västvart med morgontåget / av Henrik Hildén.)

Därefter är vägen någorlunda god. I Långvik by har man ej skäl till klagan, och ju längre österut man kommer, desto bättre är vägen. Längs Marsjöns strand kan man lugnt låta blicken glida ut över det vackra träsket, ty vägen fordrar ej spänd uppmärksamhet. Trafiken är synbarligen också här liten, ty vägsträckan från Långvik till Breds är en bland de bästa i västra Nyland. Man fäster sig särskilt vid de goda vägtrummorna. Från Breds vägskillnad till kyrkan finns däremot ett par dåliga platser, den ena vid Överby, den andra invid bron över ån; det är också gröt, som här bjudes på, men icke så mycket som vid Raseborg och alls icke att, jämföra med det, som vi ännu få vara med om.

Vid Ingå kyrka svänga vi av till Svartå. Här möta vi åter gyttja, men ha sedan ganska god väg tills vi närma oss Ingå station. Man ser dock att vägen är livligt trafikerad. I närheten av Ingå station börjar den verkliga gyttjevägen. Sådan smörja ha vi inte funnit pä någon annan plats, som den vilken finnes både öster och väster om sagda station, jo, ett motstycke kan antecknas från sträckan Kroggård-Kihla i Karis. Sedan vi lämnat Vars, där vi finna att arbetena på det blivande metodistkapellet skridit ganska långt, ha vi överhuvudtaget tämligen god väg ända upp till Svartå. Men så börjar åter eländet på den fordom så goda Karis-malmen. Gyttja bar man lyckligtvis inte att kämpa med här. Det är blott de evinnerliga groparna ock "sjöarna". Varför i fridens namn kan man inte hacka upp vägbranterna och fylla "insjöarna" på vägen? Man skakar ju fördärvad här, och har man solen framför sig, är det hart omöjligt att se vägen. Skyddsglaset bestänkes med smutsvatten, och solreflexerna från "insjöarna" blända ens ögon. Och vägen är ju ändå huvudvägen från Helsingfors till Hangö och Åbo. Nog borde en sådan väg kunna hållas i bättre skick till och med utan alltför mycket arbete och kostnader, dragen som den är längs Lojo-åsens sandmoar. Naturligtvis är denna väg Icke över allt lika dålig; goda sträckor finnas även här, men de dåliga äro i övervägande. Och sådan är vägen ända ned till Ekenäs; underhållet av vägbanan är i allmänhet otillfredsställande, där det icke är rent av försummat. En detalj på vägen Karis -Ekenäs framhålla vi med tillfredsställelse : vägtrummorna vid Svedja kommunalhem äro nu i ganska gott skick.

Karis - Svartå landsvägen, Nyby gamla gästgiveri. (Västvart med morgontåget / av Henrik Hildén.)

Från Kroggård gjordes en avstickare över Landsbro till Billnäs bruk. Denna väg var överhuvud god. Endast i Billnäs bruk, där trafiken naturligtvis är stor, funnos gyttjiga platser, bl. a. invid en byggnad, som bar n:r 45. Från bruket ställdes färden längs vägen genom Forsby till Läpp vid Karis-Ekenäsvägen. På denna väg, som antagligen icke underlyder det allmänna vägunderhållet, hade man ställvis kunnat taga en simtur, om inte vatten och luft varit så svala.

Vilket blev då det allmänna intrycket av färden? Jo, det kan sammanfattas ungefär så. Vägarna motsvara icke det behov, som automobiltrafiken kräver. Detta framträder tydligast på de stora trafiklederna främst - för såvitt det gäller nu ifrågavarande vägar - sträckan Svartå -Ekenäs, där genom stark trafik och dåligt underhåll vägbanan betydligt försämrats. Den mindre trafikerade södra strandvägen synes i allmänhet icke ha försämrats och är ej heller i behov av stora reparationer, delvis har man likväl icke tillräckligt beaktat behovet av bättre vägar för motorfordon. Ett genomgående fel är att vägarna icke låta vattnet rinna av, dels på grund av bristfälliga diken och illa skötta vägkanter, dels och kanske främst på grund av att vägarna icke slutta åt sidorna, utan äro plana eller rent av luta inåt mot vägens mittellinje. Goda grustag synes man lida brist på, ty vanligtvis har man fyllt med antingen för fin sand eller för stora stenar. En allmän ombyggnad av vägarna genom fackmän med lämpliga arbetsredskap skulle helt säkert i längden ställa sig billigare än det nuvarande entreprenadsystemet. Ehuru landsvägarnas sidor i allmänhet äro väl avbyskade och tillåta en någorlunda fri utsikt, vore det icke till skada att vid en del vägkrökar utsätta varningsstavlor angivande att varsamhet bör iakttagas. Mångenstädes borde vägarna också göras bredare.

Vägbitaren.

(21.10.1924 Västra Nyland no 120)

- Kristin Lauharo -